Jag mötte Stevie

Som vuxen vet jag att många av mina minnen ofta är dimmiga o ter sig långt borta, men ett av mina tydligaste minnen hämtar jag från sig en solig, kristallkall vintersöndag på 70-talet. Det var en sån där krispig kyla när allt luktar orört, ögonfransarna fastnar i varandra när man blinkar, när tungan fastnar på lyktstolpar och man kan måla sagoväsen med het andedräkt. Den här dagen, jag var nog 6 år, satt jag och bläddrade glupskt genom alla skivor min mor ägde, som för att försäkra mig om att jag inte missat att lyssna på någon.

Som vanligt plockade jag upp favoritskivorna ur de gul- och grönfärgade ölbackarna i hårdplast, backar vars tidigare innehåll gått åt på sena, vilda vuxenfester. Jag tog upp skivorna, en efter en, och tittade på alla spännande konvolut med vågad layout, försökte knagglande stava mig igenom texterna på svenska och engelska. Jag satt där i min egen lilla värld, med skatter jag försiktigt värderade i mina små händer; vinylplattor med Ray Charles, Mahalia Jackson, Bob Dylan, Elton John och Fats Domino. Men också en uppsjö gamla svenska slagdängor på singel som "Kyss mig honey honey kyss mig" och "Kaffe utan grädde", melodier som jag ofta sorglöst sjöng högt på väg till skolbussen. Men vad nu då? En LP jag aldrig tidigare sett, eller missat, hade slunkit med i favorithögen. Jag stavade mig fram till artistens namn. Han var svart och bar mörka solglasögon. S-t-e-v-i-e W-o-n-d-e-r.

Mor hade knappast aldrig förbjudit oss barn att flitigt umgås med vår väldigt enkla, men dock högst funktionella stereoanläggning. Snarare tvärtom. För henne var det en allvarsam dygd att inviga min bror och mig i musikens rikt fasetterade möjligheter, dess förmåga till känslomässig trollbundenhet. Visserligen var inte vår familj SÅ väl bemedlad, att vi när helst modet förfinades, bums införskaffade nya kapitalvaror. Men mors motto var "självständighet under ansvar", i den mån vi små nu förstod att faktiskt bära det oket. Som tur var hade min mor breda musikaliska preferenser, alltså blev vi inte på något sätt utsatta för påtryckningar om den ena eller den andra musikstilens rätt till företräde. Det fanns alltså mycket att välja på.

Och nu satt jag där, med Telefunken-tv:n som övervakare, på golvet framför vår väl använda stereo med en brett leende Stevie Wonder i mina händer, som om jag höll den heliga graalen utan att förstå betydelsen av min upptäckt. Jag log tillbaka och lutade mig fram för att krångla det lilla tittuthålet på skivan över spelarens centrumpinne i glansig metall, styrde försiktigt ned ledstångens stift på den gyllene vinylen. När det obligatoriska knastret från sliten kontaktyta tonat ut och de pressade ned- och upphöjningarna i skivan förvandlades till människoalstrat ljud, strömmade den mest ljuva och hänförande musik ur högtalarna! De rytmiska tonerna fångade effektivt mina relativt erfarna musiköron och jag for upp på energiska ben och twistade vilt, helt omedveten om att mitt spattiga rörelseschema liknande en indian i trans, en dans utan sans.

Plötsligt, som i en dröm, hörde jag mors röst genom dimman av eufori; jag hade glömt att hon snart skulle vara hemma från det korta besöket i livsmedelsaffären, spaghetti med köttfärssås stod på menyn och var självklar söndagsfavorit. Kvickt lyckades jag med konststycket att i en enda rörelse avbryta min regndans, med flinka fingrar lyfta av stiftet från skivan och ställa mig i omedveten givakt för att konfimera min oskuld, valpens ögon. Men döm av min förvåning när jag såg mor DANSA in i vardagsrummet. På trötta, men för tillfället smått hysteriska arbetarben, dansade hon lyckligt in med uppmaningen att jag skulle lägga på stiftet igen: "Han är ju så bra!".

Min upptäckt av det musikaliska geniet Stevie Wonder, vällustigt sanktionerad av mor, skulle för alltid förändra min uppfattning om livet. Men också hur andra skulle uppfatta mig. Många är de tillfällen då omvärlden säkert undrat om jag haft en skruv lös då jag agerat under påverkan av min egen speciella drog. Föreställ dig 70-tal och Roliga timmen på lågstadiet; där satt jag vid ett virtuellt piano i hårdpapp framför hela klassen, med vilt svajande och bakåtkastat huvud, med enorma tidstypiska solglasögon á la soul och gjorde mitt bästa för att imitera Stevies säregna stil på scen. Eller när jag på ungdomsfester slängde på en singel och drog på högsta volym för att få festen att nå ett klimax med låten "I just called to say I love you"... Dom blickar jag fick då kunde fälla även den mest argsinte tjurfäktingstjur!

Idag är jag mer försiktig med att pådyvla min omgivning mina musikaliska preferenser. Istället nöjer jag mig med att tacka eventuella högre makter för vad denna blinde, sorglöse man har gett mig. Han smittande, rena, oförfalskade glädje. Hans sånger som får mig att aldrig tappa tron på det goda, på kärleken eller musikens helarkraft. I händerna på Stevie syns även djupaste smärta som vunnen. När kärleken och ömhet sinar, är det honom jag vänder mig till, för ingen kan som Stevie formulera den självklara vägen upp ur det svarta hålet. Han kan göra midsommar av den kallaste vinternatt, han kan tända värmeljus med ett andetag. Och när världen omkring honom brinner i ett rasande inferno, sitter Stevie vid sitt piano med munspelet inom räckhåll och ber oss älska varandra. Och jag kommer alltid att lyssna...