Aldrig slut, skalders krut

Har du älskat med regnets vildaste sida, eller
nånsin önskat dess drippe-li-dropp på din knopp
att få lida? Har det våta svikit dig djupt i sin yviga
längtan bort, på kolerisk, febrig, himlatransport?

Inte sånt i avmätt stril, som krystade män med
måndagsliv i volvobil. Jag menar upplevt havets
födelse ånyo, från moln en fors som strömma ur
dimmors embryo. Hur all dess massa återtar plats
efter lång och hård seglats. Då himmelsk bandit
sin arm den tursamt veva, en flush ger ymnig
dusch och jackpotskrik från öken lik om hopp
att torkan överleva.

Denna sort på stört mot jord man måste träna
sig möta. På chans, din bak nog flödigt blöda
utmed grus den tvingas nöta. När full du är,
du knycker tid och vännen svär, för dyblöt in
på bara kroppen, eufori som matchar mötet
mellan musen och pillesnoppen.

Då full du är, och livslust kär! En hel person i

dyra skor, som minns de råd från kära mor:

"Varthän du trampar mark mitt barn, lev nyktert

drucken, använd allt ditt garn, men glöm ej råd

att leva som du lär".

Ett sådant liv tar ju aldrig slut,

för sådant liv blir skalders krut.