Smörkola

En av dessa dagar, som spetsfundigt drar i mitt ben. Klockan är juli 1977 och min person är fylld med en 8-årings förväntansfulla längtan inför vad dagen har att ge. Jag har på mina favoritkortbyxor, tajta i tjockt tyg, och lätta tenniskor anpassade för oväntade äventyr. Min Cresent pojkcykel är smyckad med ett gytter av klistermärken och utrustad med senaste smattertekniken, byggd av spelkort klistrade i par från alldeles ny kortlek, fasthållna med klädnypor i ramen, som masochister emotseende ekrarnas prygel.

Jag och min familj bodde i ett område som hette och ännu heter Råbykorset ,i staden jag har bott och ännu bor i, Västerås. Lägenheten på marknivå, port 58, allra längst ut på den västra flanken i ett orimligt långt trevånings hyreshus. Råbykorset. Eller "korsetten" som Morkulleligan sa. "Snobbar i insatser" sa vi tillbaka. Fredriksbergsligan var klart mer skrämmande. Utmed hela husets längd vätte kortsidorna av 6 vertikalt placerade hyreshus, på så sätt bildades en gårdsgata ända vägen från väst till öst. Den sträckan var min, vår värld. Vår trapp befolkades av bl.a. Donald och hans familj. Donald, en liten ettrig grabb som alltid sa nåt elakt när man försvann ur synhåll. Vilket man hörde och tvang sig jaga upp honom till tryggheten hos mor sin. Då var han modig nog att skrika ur brevlådan "Fläskkotlett!". Minns att vi gjorde ett försök till vänskap senare. Vi skulle spela minigolf, men han var så sprättig och ivrig att han svingade sin klubba som en långgolfklubba och däckade mig med en i övrigt snygg uppsving. Vi försökte inte mer efter det.

Innan jag kliver ut till vänlig vind i högsommarhetta står jag en stund och håller upp dörren för mig själv, som för att ge mig en fin start på dagen. Dörren i massivt trä, inoljad, väldoftande och smäcker, en alla dörrars utvikningsflicka. Alla dörrar borde lukta gott, inte ingenting, dom är ju porten till en ny värld.

I vår uppgång bodde också stackars Ester, och hennes make Stickan. Stackars, just på grund av Stickan. Han var en eländigt stor och fet karl, nästan alltid klädd i en för kort vit brynja, med fläskiga läppar och våt haka. När vi lekte cowboys och indianer och sköt med knallpistol i trappuppgången, eller gjorde hyss bara för att reta upp äckliga Stickan, rumlade han alltid ut i trappen och hötte med ena näven bärandes på en whiskeypava i den andra. Ibland utan byxor, i hängiga, smutsiga kalsonger. Ingen förstod nog var han köpt dom, så stor var han. Förresten var inte pistoler, eller pickadoller, belagda med lika mycket skam då som nu. Och själva skotten, de mest rudimentära, var små krutprickar intryckta i tunna pappersremsor på rulle. Ljudet var aningen valpigt, men alldeles tillräckligt för villken grabb som helst att verkligen BLI John Wayne. Och lukten sen, ah! Just avskjutet krut luktade... Upphetsande på nåt sätt, spänning kanske.

Till vänster, 50 meter bort vid sandlådan står Majsan och Mia och tar lätt på livet. 70-talet var ju ett enda långt årtionde av fria tankar och fri klädsel, de som inte levde då missade 10 år av soliga dagar. De ler och hemligpratar högt, så där fånigt som bara tjejer kan, så att alla kan höra vad de låtsas om att de inte vill att andra ska höra vad de pratar om. Mia kliar läckert bort något som inte finns där, strax under hennes kort-korta kjol i storblommigt grönt. Majsan finröker med förlängningsfilter, inga halsbloss, bara samla till en rökboll i munnen och puffa ut. Säkert en kvarleva från femtiotalet, då man absolut inte skulle suga in röken, bara stå och hålla i pinnen som de gjorde i reklamen. Fjolligt, överklassfjolligt. De två barnen i sandlådan, kjoltygens syskon, sprätter sandkockor och glittrar mustigt över glädjen sanden ger. Kryddat med kattpiss..

Mitt emot vår port fanns källaringången till den första, eller sista om ni så vill, kortsidan av de sex vertikala husen. I den källarens förråd hände mycket spännande saker under min tid på Korset. Mia, det lårkliande kjoltyget, visade mig en en hel del roliga lekar där inne... Förutom "sånt" byggde vi kojor längst in i skyddsrummet. Där luktade det alltid gamla kläder och råttgifft, och på väggen satt en vevbar ventilationstrumma. Antagligen en kvarleva från kalla krigets glansdagar; lilla Sverige befanns sig så pass inom räckhåll för Sovjet att man lyckade bygga upp skyddsrum med sån täthet att inget annat land i världen kunde stå sig i jämförelse. Kriget kom aldrig, men bara vetskapen om rummets existens beredde åtminstone mig stor rädsla, varpå mardrömmar som eskalerade till ångest, och en ganska verklig övertygelse om att atomkriget nån gång skulle komma. Under denna tid hade också min mor en lp-skiva (för er barn är det en jättestor cd-skiva) där barn från Nagasaki sjunger spöklikt och i bakgrunden hörs dova, långa explosioner från atombomber. Brr..!

Jag bockar lite blygt och tackar dörren för sällskapet, släpper den bakom mig och sveper några hektoliter pollenmättad sjuttiotalsluft, svunna tiders luft, och svingar min halsduk i balsaträ lite käckt kring min nariga hals. Nä, jag skämta, har aldrig varit narig eller balsamerad... Vardera kortbyxficka fram har jag förvandlat till matpåsar, nu färdas där ett grönt och ett rött äpple. Båda små och söta som socker, som jag shanghajat kvällen innan på kidsens raggarrunda.


De vuxnas raggarruna var en utstakad sträcka nera i Västerås city. Barnens dito innebar att löpa amok genom erotiska fruktträdgårdar och palla givmilda grödor utan att bli tagen av skogstokiga whiskeygubbar. Efteråt, som belöning, kysste man den tjej man tillfälligt vågat fråga chans på, utan tröjor i en koja eller grotta i Råbyskogen. Socialt utvecklande lekar, så att säga, man tränade för den eviga tråkigheten; att bli vuxen... Råbyskogen var långt mer illuster än Sheerwoodskogen tyckte vi, och spänningen i skogens skatter - de vuxnas kvarlämnade FIB aktuellt och glittrande burkar tomma på mellanöl - garnerade vårt hem. Som dalahästar, som hemma hos vem som helst. Kondomerna fick man dock inte trampa på, då var man i en handvändning klassad paria. Och påsarna med lim aktade vi oss noga för. Utom Steffo, han är död idag.

Som vanligt innan jag ska dit jag ska, oavsett var, känner jag mig som vanligt tvungen att stila med min cykel, och mig själv. Morsan säger ju att jag är en snygg grabb med tjejtycke, så jag ställer mig på pedalerna och visar upp hela mig, svänger in och ut på varje gård längs med gårdsgatan, ler lite kaxigt till tjejerna när jag susar tätt förbi dom. Där sitter Helena och nån kompis i de kommunalt bekostade gungorna och babblar. Helena, 3 år äldre än mig och den tjej som gav mig den första tungkyssen. Den kändes i varje ända av min livliga kropp, inte konstigt att vuxna tafsar jämt på varandra! Står stolt på mina pedaler och följer henne med blicken, men alltför länge. Nyponbuskarnas friskhet fångar dock upp mig, tjejerna skrattar högt och nu hatar jag helt plötsligt den där kyssen. Men vis av erfarenhet vet jag att min glömska är min räddning. Jag tar riktning mot målet och bygger upp en hastighet som kunde jag snart lyfta, som ett flygplan. SMATTER! SMATTER!

Min mor har alltid varit en ganska frisinnad själ. Öppen för nya människor, men säkert också krävande, i så motto att hon inte tar vilken skit som helst. En del skit var däremot bara spännande, som att hon och hennes politiskt medvetna "kamrater" bildade celler inom KPML(r) och hade vinmöten hemma hos oss. Vilket renderade i noter hos säkerhetspolisen, så vidare hemligt lyckades man alltså inte hålla sin omstörtande verksamhet. Vårt hem såg säkert lite omstörtande ut; bilder av Stalin och andra sovjeter med massmord i blick, palestinasjalar på hatthyllan, utgåvor av Proletären på hög i ett hörn och skivsamlingar med Nationalteatern, Tältprojektet och den chilenska frihetssångaren Víctor Lidio Jara Martínez. Som vuxen har jag insett att om man mosar ihop Tom Jones och Tommy Körberg, så har man en kopia av Victor Jara till utseendet. All denna kulturpolitik var inget som jag tänkte så mycket på, jag var mest ute och rände på mina oändliga äventyr. Det var nog resultatet av mors uppfostringsfilosofi, inte styra utan leda. Min barndom var fantastisk; fri som Pippi, nyfiken som Emil och i ständig fara.

Mitt babytunna, blonda hår fladdrar lättsamt och jag blir bara snyggare ju snabbare det går. Håret är min stolthet, utan det vore jag som ett snaggat lejon. Ingen undgår att höra mig där jag cruisar fram, för självklart är min smatterlösning bäst i världen. Jag styr mitt grabbiga fordon genom fiendeland, på slingrande stigar och hemliga genvägar över Ormberget, upp på Drottninggatan ända till Djäkneberget, där vi ska mötas för att antingen leka Röda Vita Rosen med tjejerna som lovat komma dit, eller därifrån dra vidare på hyss som vi aldrig planerar i förväg, men som ändå alltid lovar bli syndigt och spännande. Liksom plirande blick från kyssvänlig brud avleds jag alltför lätt, alltför ofta av intryck på alla mina sinnen, och i detta nu, då, känner jag lukten av mormor i dimmiga stråk, något retar mina näsborrar. Jag stannar till, för doften är så bekant. Strax bakom mig till höger ser jag huset som jag och mina vänner så ofta besökt och knackat på tidiga morgnar. Godisgubben! I sin källare tillverkade Godisgubben allsköns fantastisk godis, och vi kunde aldrig avstå från att hälsa på när vi hade en 50-öring som pockade på om köpkraft, men ofta även medellösa sökte vi oss dit, om så bara för att förundras. Nu råkar jag, förutom äpplen, ha en näve småslantar på ena fickan, så utan att minnas vad annat som hägrade böjer jag mig för intrycken, för det bekanta välbehaget som jag förknippat hela livet med min mormor.

Jag missade ett spännande äventyr, men nyanserna som retade lena, hårlösa näsborrar följde mig på minnenas resa ända fram till idag. Doften av förförisk, mjuk smörkola...