lampodikt: En söt liten dröm

Om att flytta mig själv ut på landsorten till ett hus
som jag byggt. Eller köpt. I rosa alabaster. Där kan
jag koppla av och odla lite grönt. Som jag besprutar
med gift. Skulle inte vilja vara insekt.

Sen kan jag köpa mig en get och en getinna. Skulle
de på nåt mysko vis föröka sig, kan jag förstås
mjölka spene. På getinnan. Geten får väl sitt ändå.

Men det kan ju bli lite för mycket med både
grönsaks- och getostmarknad. Och med min jäkla
otur bygger man väl motorväg förbi mitt hus. I rosa
alabaster. Något slakteri behövs väl knappast då.

Men en söt liten taverna med segeldukstak och
grekiska servitörer får nog plats. Restaurang Roadkill.

Miffomärta - Ett lustspel

Olle hade en bil som gick på Bensen som han hade köpt av sin kusin Konny Cotte. Konny Cotte, eller Conny Kotte som de sa i hemstaden Trollpinke, var en klärvoajant sniffer, fast bara under inverkan av Bensen. Bensen sa ofta till sin herre Olle, "Jag uppskattar att jag fick arbeta hos dig som buttler, men jag är negress och nu måste jag vidare på nya rövtåg. Dessutom lider min bumserumpa alla helvetes kval". Det blev aldrig så, Bensen avled lite trumpet under ett träd vid foten av Kalebassberget bara två mil från sveriges huvudstad Luleå. Pappa kände inte Miffomärta, men han hörde talas om henne när han köpte Olles bil. "Den går på Bensen", sa Olle, Olle Ostwein. Det var då pappa fick höra hela den otroliga historien om om tyskungen, efter han kom hem från Portugal. Eftersom nu bilen inte var i kördugligt skick så fick pappa Bensens gamla kalsipper på köpet. Dom hade vackra motiv föreställande Pullsippor. "Det var REJÄLA calzones det", brukade pappa säga om de gamla väl använda kalfaktorkalsipperna.

-
Miffomärtas liv började i Vasa, inte så långt från korvkiosken som är ensam om att sälja gårdagens rester till det fina folkets fester. "Det man inget vet om, plågas man inte av". Det kunde ha varit korvkiosens devis, men det var det inte alls. Och varför Miffomärta mobbades som Tyskungen var det ingen som förstod. Alltså, som jag nämnde, hennes föräldrar, Kreti och Pleti, var romer och både hem- och barnlösa. En vacker kväll i juli 1351 (arabisk tideräkning) blev de båda ranka romerna såpass romstinna (och lite småkåta) att de var tvungna att skrida till verket. Deras skorviga kärleksakt smittade av sig på både djurliv och celestiala fenomen; solen fick styv kuling och sprang ifatt månen och tallade honom därbak! Homosol? Eller? Efter parningen, som genomfördes i en av vaktkurerna utanför det kungliga slottet, plankade de in till regalsskeppet Vasa och lyckats skapa sig ett hem i kapten Söfring Hanssons kajuta. Dom visste inte vad kaptenen hette, men dom visste när Märta föddes, för hon tittade ut och ropade: "Tittut". När så Märta var två månader gammal blev alla tre i familjen upptäckta, våldtagna, kryddade, ihjälbrända, uppätna och till sist retade och utfrågade av en folkmobb från KAPITALISTER PÅ MÖJA LORT, röja (KPMLr). Usch ja, det var ju relativt fasansfullt, ALLA TRE! Men inte Märta, hon lyckades hoppa ur pappas bakficka och smita från denna ohövliga förnedring. Hur det nu var så blev hon upplockad, tuggad på och utspottad av en sågverksdirektör från Arselnal som var i staden för att finna sig en fru, eller luder som de sa i Trollpinke. Sågverksdirektören lyckades i alla fall byta bort henne mot en klart större bröstad och tacksamt sinnesskadad flicka från en rik familj. Bortadopterad och inoljad var det nu meningen att hon skulle spendera sitt liv på Östermalm. Dom bodde så nära Märtas födelses plats Vasa, att hon i tid och otid fick höra den osanna historien om hennes tillblivelse (uppifrån), hennes elaka föräldrar som ville sälja henne som valkött för att få ihop till hyran (romer betalar aldrig hyra) och att det var Gud som skapat jorden på 7 dagar (Gud? Koskit, larver och miljarder år sjöng de vise romerna om, men vad visste väl de...). "Titta, där står Wasa och vakar över dig". Dom sa så på Östermalm, eller Incestberget som de sa i Trollpinke; "Wasa", lite uppnäst och och med våta könsorgan. Sa man "Vasa" förstod ju vem som helst vad man menade, men på Incestberget ville man inte att någon skulle förstå. "Tänk om hela världen fick reda på den ljuvliga lisa som könsumgänge med hela släkten på julafton innebär". Så sa de. Hur som helst, Miffomärta kunde bara minnas tiden i föräldrarnas vård som ett fantastiskt äventyr dagarna i ända, vissa dagar stal de elefanter från nån cirkus, andra dagar plockade de lingon på Ica med blåbärsplockare. Det var tider det!

Men tiden knöade på, och nu var hon redan åtta år och hon var nu tvungen att ta sig i kragen! En picknickkorg, virkad i Rio-Palissanderträ, fick bli hennes resväska. Raklödder, några löjromsblinier, en lagom låda toast skagen, en trekvarts broccolipaj med ädelost och 500 ml hallondaiquiri i en gammal parfymflaska av märket Clive Christian Imperial Majesty. "Skräp", hulkade hon ledsamt, men det fick duga. Mer än dessa till överlevnads resa fick hon inte ner. Det var verkligen proppfullt, som i en förstoppad hjude med igensydd rumpa. Ändå lyckades hon trycka ner en liten hundvalp som hon hittat i den rika familjens köttkvarn. Hunden hette Spetsnazi och var av rasen Japansk spets, en ullig liten sparkboll med djävulsögon och enorma tänder som luktade fränt av urin. Det lilla elaka odjuret var ett hopkok av knypplade bysthållare och dukar som Madam Potpurri (adoptionsmodern på Incestberget) skröt om att ha snott i drottningens gruppsexkammare på Drottningholm, eller Luderbuken som de sa i Runkeby, huvudstaden i drottningens hemland Brass. Madam Potpurri påstod sig ha haft uppdrag som kunglig rektalvårdare där, men hennes händer var lena och mjölkevita, inte alls skrynkliga och bruna som normalt var hos dessa överklassens ljuva tarmsköljare. "Turkisk peppar därbak fungerar alltid som propplösare", skröt hon ofta bombastiskt. Nåja, glad i hågen stod nu Miffomärta på Strandvägens trottoar och vinkade med hela sitt kön skickligt in en taxi. Hon skuttade lätt in i den fyra våningar höga taxin och uppmanade sexigt chauffören om skjuts till Yamoussoukro. "Dricks och sköna stunder förslår väl inte?" viskade hon med fuktig tunga i turkens öra. Brådmoget va? Brådmogen var ett slags prettouttryck på den här tiden. Eller var det kanske pretto att vara brådmogen? Hur som helst skulle alla vara brådmogna på den tiden, alla från ägaren till kondomeriet "Menage a´ Trois" (beläget i elskåpet vid korsningen Sibyllegatan/Riddargatan) till Horace Engdahl, eller Hora Sängdahl som de sa i Trollpinke. Hur som helst, Miffomärtas skamliga förslag kom sig av den pilskhet som uppstått efter att hon halsat 13 av de 14 flaskor dricka som hon samma morgon trollat fram ur parfymflaskan med Hallondaiquiri. Under stor upphetsning hade hon konverterat flaskan till en fullt fungerande sodastream, en fantastisk apparat! Senare i livet skulle hon uppfinna en apparat som tillverkade kolsyrade drinkar ur tomma luften, glasblåste snygga flaskor, tryckte etiketter, korkade igen och till och med hade en färdig marknadsplan för lansering av varje dryck. Detta hände sig när hon följde med det svenska expedition Apulla Lunatic Miss Sion. Vartän slutmålet med expeditionen låg var det ingen som visste var det låg någonstans. Och dom kom inte tillbaka heller, alla blev till leksaker för sjömonstrens bebisar på havets botten. ALLA DOG! Utom Miffomärta, svensk hjältinna och överlevare. I Guds namn. Amen. Eller "Jomenvisst" som de säger uppe ovanpå Nordpolen. Men det är en helt annan historia som lär ta några tusen år och ett oräkneligt antal "en-båt-kommer-lastad"-påståenden att skriva.

Väl framme i Yamoussoukro tackade hon chauffören med en låtsad avsugning och en slängkyss, ungefär som när luftgitarrister låtsas vara yrkesmän, populärt nångång på 1700-talet eller så. Skavjan, turken till chaffis, log obesviket tillbaka och tackade sin lyckliga stjärna. Han blev visst lovad både snaska kotte och kåta ögon, men han hade aldrig varit utanför tullarna ens, och nu befann han sig i Elfenbenskusten med en hel binge pengar som han kunde spendera på spel och dobbel, lite sköna pojkar och inhemsk sprit gjord på hudavskrap och sockerstinna rötter från insjövass. Så varför surmina och tugga kåda, här skulle firandet firas, hurra! Tyvärr blev det inget spel, dobbel eller jonglering med pojkar, för Skavjan hittades i en mörk gränd mitt på motorvägen två dagar senare. Den stackars turken från Ankara, eller Ankare som de sa i Ankeborg, var uppdelad i fem bitar. Detta var en ledtråd, för i fem bitar skulle hans sanka kött kunna serveras av sexiga servitörer till en större grupp människor. Om fem kanske..? Skavjan hade nog gillat den tributen, om det nu var menat så. Men det var inget som polismästaren, Umbaba Ababmu, brydde sig om. Ledtrådar och korsfarare hyste han alls inget förtroende för. Umbaba satt på sin favoritstol, som bestod av en byst av hans första testfru, i sitt enorma vardagsrum och filosoferade vid Trekantiga Bordet. Men bysten började ge efter inför hans vikt, bysten var inte ens balsamerad, så ena tutten ropade nästan "Tittut!" under Umbabas skumpiga rumpa. Där satt han alltså. Sa jag att han satt på tuttar vid sitt gruppsexbord? Nåja, där satt han med sina 700 fruar och tuggade lystet men lite blasé på Skavjans, eller Stordrule som de sa i hans hemby Trollpinke, högra pungkula. Mör, visst, men Oxkulor i konjak ansågs i hans kultur som en långt bättre kulinarisk upplevelse ("Vaddå knullinarisk", frågade ofta Trollpinkare). Inte för att han hade böjelse åt tidelag eller så (dendrofili däremot, "Ajojaa!" fes Umbaba ofta nyfiket). Men vem fan bryr sig, hål som hål som hans gamla mormor ofta visdomsordade om. Ur sitt tjocka skägg. Och förresten tänkte han inte slösa bort den finaste konjak från Bramaputra på en vit man fortplantningskulor. Umbaba beordrade demoniskt att maten skulle rundskickas, ronderas, rododendroneras och rundknullas, exklusive pungkulorna. Men aaaldrig kunde han väl ana att hans frikostighet skulle resultera i att alla hans 700 fruar födde varsin vit köttbit 18 månader senare. Det blev ett jäkla pusslande, men efter att tjeeenarna lagt ihop alla delar, en bit från varje fru, blev det en liten ful pojke som talade swahili redan som litet salladsblad. "Grattis!" skrek de otajamat och ounisont. Vilka då? Snart nog var hela den svarta befolkningen utrotat, då inga såna barn längre föddes. Den nu vita befolkningen döpte om landet till Finland, trots att inget var speciellt fint där. Alla gick omkring med kaxig uppsyn (och en jättejättestor näsa) utklädda som på maskerad; i träskor, träningsoverall och en slida med en vass kniv uppstoppad i. Aj! Senare försvann hela Finland ner i det djupa havet som i ett trollslag. Det nya området kallades för Bottenviken, då den ficka som skapats i nordafrikas hängstjärt såg ut som den blindtarmsundfallande slutstation bottenvikens gränd utgör i Östersjöns kukollon. Bottenviken blev ett populärt tillhåll för drivved från olika länder. Där höll de drivvedskonvent, bildade en hel stad byggd av frivilligdrivved, startade driftigt kasinon i megaformat av reed wood. Som extraservice skeppades ungbjörk från Norden in för att underhålla de gäster som önskade sig oskuldsfull kuttrasju. Vilka tider, då skulle Umbaba varit med! Men han var hur som helst död då. Jättejättedöd.
-
Klockan var kvart över draghålet, Cpmärta (hon heter så nu, ordet miffo har jag förbjudit, cp är inte lika fult) sträckte på sig som en kurrande skrattmås: "Muuuu!", och pinkade i en potta som nån dum typ placerat 8 meter bort. Hur hon kunde vara så säker på avståndet står inte i någon uppslagsbok, men hon var minst lika pricksäker som Ted Gärdestad när han prickade tåget, och fick därför i det mesta av det blå pisset. Men det mesta hamnade på hundar och barn som låg och skräpade på shingelgolvet. Hur dom kom dit hade hon ingen aning om. Malört? Nåja, denna morgon hade hon vaknat upp i en säng lika stor som Öland, som var full på tallkottar. Varför Öland var full på tallkottar kunde inte ens Ölands borgmästare svara på, han var själv en hejare på alkoholiska drycker. Hon antog att dessa utgorde en slags madrass, som borgmästaren lade sina kvinnor på, innan han ofredade dom med historier som Peter Englund skarvat ihop i Poltava. Eller så skulle de kanske vara goda som frukost? "Mmm, rostade kvinnor!", Tänkte hon äckelmagad. "Gjorde inte jag tjänst som madrass igår?". Hon kunde inte minnas att hon kunde minnas. Rätt som det var vaknade hon upp igen, på riktigt! Hon blev informerad av en dvärg att hon hade halkat i sitt eget piss när hon steg upp och skulle ta sig sin morgonpromenix. Hur visste dvärgen det? Och varför läg Cpmärta på ett sjukhus utan väggar? Varför var läkarna nakna och hade stånd? Var fanns alla snygga kvinnliga läkare? Mystiken tätnade för täta Cpmärta, skulle hon någonsin hitta vad hon letade efter? Skulle hon någonsin få veta vad hon letade efter? Mystiken tätnade. Hon var inte ens naken. Skulle hon någonsin bli det? Hur som helst var dvärgen ovanligt välutrustad och de tu väsnades som en hel elefantby. Ett vrål som från en urtida mammut lämnade hennes svalg och reste vida omkring som FN:s speciella ombud för att sprida kunskap om den heliga byn Trollpinke. Hade hon bara drömt allt? Mystiken tätnade igen, den gick att ta på nu, sträv och löjlig, som en greve från Incestberget.
-
Skavjans lillebror Lillebror, eller LilleBror som de sa i hans hemby Trollpinke, stod framför spegeln och speglade sig i sin speglade spegelbild. "Ack Vämjeland du sköna, jag hulkar och spyr på jorden jag sket och gnet, ack stick och brinn, dra dit pepparkakor växer ditt pissluder", var det nån som sjung på radion. "Ah, vilken vacker man, tänk dig två av mig, eller tre eller fyra eller fem i en ormgrop med söta fröken fräken och hennes syster", var det nån annan som sjung på radion. Lillebror vände sig i vredesmod mot...nåt, skrek i vild desperation och kastade en kokosnöt på radioapparaten. Det var inte första gången den typen bytte kanal utan att be om lov, men lillebror såg till att det aldrig mer skulle bli så! Han slet åt sig sitt enda barn, Wysiwyg, eller Vajsing Blyg som de sa i hans hemby Trollpinke, som han kopulerat till sig med en cigarettautomat i övergångsåldern. Han var en mästare på att gulla med barn, hans kurs "Gulla med barn utan att dom blir rädda och skiter på sig", hade varit en succe bland Trollpinkes societet, och så fick han ju doppa snoppen i koppen till sista droppen mot en peng som luktade Stig Dagerman. Nåväl, han gullade med ungen han stulit på en basar, matade den med tröd, eller t-röd som de sa i Stockholm, ur den spruckna kokosnöten och funderade över varför servicen var så usel på hotel Bister. Hemmavid fanns kokospalmer med jättejättestora kokosnötter. I Trollpinke alltså. Mmm...! Telefonen ringde, "brumselibrum" lät den, vilket säkert var kulturellt betingat. Där han kom från, Pinketroll eller vafasen det hette, lät inte telefonerna alls. Dom blinkade med sina vackra ögon och steppade som Ingerfära Råger (byhoran i stortallen ute på Mjäka Udde) i korta kjolar, utan trosor, rakade och med särade stjärtskåror som syntes genom galontrosorna. Om man hade dom på huvudet, som en löjlig voyeurmössa. Så, hur det nu än var, så missade Lillebror samtalet, för hur kunde väl han veta om nån ringde om telefonen bara lät "brumselibrum"? Och den som ringde kunde inte säga "Hej, det är jag, Rimbobimbo jag är i Rambojambo och häcklar japaner, kom hit så går vi på teater!" Stackarn, aldrig fick han uppleva nåt kul, "Societeten är bara ett tidsfördriv, ju". I samma ögonblick som han tänkte "Societeten är bara ett tidsfördriv, ju" ringde någon nu istället på hans bärbara runkmaskin, en fantastisk apparat. I framtiden skulle Cpmärta (f.d. Miffomärta) även ha ett finger med i spelet (klockspelet) om denna maskins utveckling. Hur som helst, maskinen vibrerade, stånkade och viftade på öronen (en lite annan teknik), så även Lillebror. Men mitt i all uppståndelse lyckades han få upp den, få upp den, få upp den, och svarade vänt "Lillebo-åh-böööhmen!". Rösten på andra sidan sa inget. Så hur kan vi veta att det var en röst där? Mystiken tätnade. Men det skiter vi i, det var i alla fall Skavjans ande som ringde. "Varför ringer du och stör så här mitt i tidvattnet?". Lillebror var rejält uppjagad, av flera skäl. "Hej lillebror, Det är Skavis här. Ville bara berätta..." Och han berättade och berättade och berättade, så för att göra en lång historia skitkort delger jag härmed er ett sammandrag:

"...att jag är i Rambojambo och häcklar japaner, kom hit så går vi på teater!"

Det var så lite han hade att berätta, att bara den här raden nästan är lika lång om jag bara drar ut på den och drar, och drar och drar. Hur det nu än skaver, Lillebror dumpade i alla fall ungen i närsmaste folikel, hyrde sig en sån där hydrokopter 2000 och mördade ägaren för småpengar (småpengar var den enda giltiga valutan om man ville resa). Allt detta kom myndigheterna fram till under rättegången, där varken offer eller gärningsman kunde höras. Inte heller domaren kunde höras, för han hade glömt sin röstgenerator på badhuset, den snuskhumern. Sitta där med öppen kilt, idka foilsmoking genom hål på halsen och sjunga fyllevisor. Nåja, med tankens kraft förklarade han rättegången ogiltigförklarad, förklarade han tyst. Jättejättetyst.

Lillebror hade huvudet framböjt som en vinthund, hydrokoptern svishade över vattenytan, trodde han. I själva verket hade maskinen accelererat till ljusets hastighet och trollat in sig en en 80-talsdator. Eller trollat och trollat, här ska vi inte ljuga, sanna historier ska ju vara sanna! Han satt i alla fall på hydrokoptern, framöver refererat till som HK, som glänste, eller lös i orange neonfärg! Fantastiskt! HK:n följde en linje som brann i en typ , ungefär, nästan, i det närmaste, så gott som, praktiskt taget, närapå, nästintill, nära nog likadan nyans. Helt sådär ur tomma luften brummade en nyonfärgad motorcykel, eller typ, upp och höll samma hastighet som Lillebror. Och se och hör, det var hans gamla kompis från spetznasutbildningen i Yamoussoukro, Bruce Boxleitner! "Nämen, din gamla hjälparbetare" ropade Lillebror överlyckligt, "Vad gör du här? Vad gör jag här? Var är jag? Hjälper du fortfarande arbetare till självhjälp?". Han var jättelyckligt, jättejättejätte, för han kom ihåg hur stor och utbuktande framsidan på Bruces cowboyjeans alltid såg ut att vara när de drack apelsinjuce och tallade bananpäron i kantiten. "Och var har du Jeff Bridges?". Bruce hade nästan redan tröttnat på den flärpige svensken. "Jeff är död, och i kraft av namnet Lillebrus har du nu tagit hans roll i kampen mot Master Control. Om vi inte likviderar den livlösa lilla...grejen, är hela...världen...tror jag, dömd att senare bli dömd. Hoppas bara inte att domaren från Trollpinke jobbar! Då." Lillebrus kissade på sig, så rädd blev han, han hoppades bara inte att han bara inte hade för oturen att kanske vem vet vad som kan hända man kan ju inte veta säkert att han skulle dö som oskuld. Äsch, den där kokosnötungen var ju stulen, han ville bara se snygg ut i parken när tjejerna passerade bänken som ungen hade kräppat på. Den trivs nog i folikeln. Förresten om man säger HK snabbt många gånger, blir det en kul ramsa. Håkåhåkåhåkåhåkåhåkå...
-
Plattången var svår att få ur, särskilt sedan det visat sig att den bränt sig fast vid vaginans slemhinnor. Som inte var så slemmiga längre, haha! Cpmärta visade konduktören sin prekära sits, gjord av förstärkt bomull, fick en släng av tungan och hade så enkelt skaffat sig en gratisresa från Helvetet till Danmarks huvudstad Fanders på ön Helsefyr, Tysklands viktigaste mineralkälla. Hon skulle inte minnas tiden med små pilska dvärgar på sjukhus, nudistläkare och kottar särskilt väl, bara då och då när hon upplevde dagarna som skrotiga och lite flänga. Konduktören släppte en prutt som tack och adjö, det är kutym i Kandahar påstod han. "Lögnare!", tänkte hon upphetsat. Han fick i alla fall sprutt på plattången, vad hon nu skulle ha för användning av den..? Därför lutade hon sig buttert fram och framhävde på så sätt sina jättejättestora bröstkarameller hon råkade ha i bröstfickan. Hon frågade lillgrabben som satt där med uppspärrade ögon och lökarna i ett fast grepp: "Vill du vara så vänlig och berätta för din pappa att jag undrar om han kan berätta för dig vad man har för användning av en platttång, så att du kan berätta för mig, sexiga lilla grabb, vad han berättade för dig om hur man använder en plattång? Va?" Grabbens ögon höll på och skvätta iväg som ett trilsket tjurollon mellan fingrarna på araben som bjöd på diplomatmiddag och skvimpa ute i Kalla hora-öknen! Men han fann sig snart, ruskade sig i kragen, hjärnskakades och började stortjuta, vände sig till sin far och öppnade sin sexiga mun för att börja tala: "P..." Squash!" Pappan drämde till honom med en turkisk surströmming, "Katjasra! Bigrovi snickor flams, korvani krickilidim!" Mannen vände sig kurtiserade mot Cpmärta och talade på ren franska: "Du får ursäkta min adoptivson, jag fick tag honom på en basar någonstans långt upp i Sveriges huvudstad Trollpinke. Det var meningen att jag skulle få en FRISK unge!". Cpmärta skulle just lämna ett ilsket svart när mannen, vi kan låtsas kalla han för...Spritzenknauz. Alltså, nåja, hursomhelst, Cpmärta villle tala, när den sluge mannen med korvig hud, Herr Spritzenknauz, drämde till även Cpmärta med sin storastorastora strömming! Hon tänkte inte så mycket mer på det, utan hon smekte den stackars pojken över kinden och skulle just säga nåt när hon kände att hon inte kunde låta bli att smeka hans korviga lår. Hon kände ett strävsamt begär att slita av honom hans tyska boots i blank korvskinn, slicka hans korviga tår tills han skrattade ihjäl sig, helt sådär plötsligt! Men hon besinnade sig, och vaknade helt plötsligt upp under en bro, i en stad, i ett land, i Australien, som omges av massa vatten som smakar salt och miljöföroreningar från japanska attackflygplan som störtat med flit. Nånstans. Eller var allt bara en dröm? Hon kände sig dyster, men var jäkligt trött på att jämt vakna upp! Varför fick hon inta bara sova, och SEN vakna upp. En enda gång... Hon tog sin färdigkokta pölsa, sina ninjaskor och började promenera mot det starkaste ljuset hon kunde se; solen. "Eller är det flugor och andra leksaker som beter sig på så sätt". Hennes tankar snurrade, fulla med otömd mjölk som hon ömt hade velat ge pojken i gåva. Pojken på tåget! Han med korven! Försök hänga med lite här, annars kan jag ju sluta och berätta denna fantastiska historia, skitskalle... Så hon vände sig om och gick mot mörkret och vad som väntade henne där visste hon inte, här är det jag som berättar. Skitskalle...

Cpmärta, eller Märta som jag kallar henne nu, jag har fått klagomål på Cp. Cp är tydligen inte nåt man får använda hur som helst, som t.ex. ihop med -unge, -slyna, -häst eller -bil. Märta i alla fall, hon hade nu promenerat mot mörkret i flera sekunder och kände sig trött i sina zigenarben när hon kom fram till en restaurang som serverade mobbade blodplättar med flingon (flingon uppfanns av Flanz Flaffenflapper och är ett sammesurium av flingor och lingon). Hon äntrade haket med pölsan i hugget och smög högljutt på sina ninjuskor, men just när hon skulle överraska kocken (eller Kuken som han kallades i sin hemstad Crocodile Blondie) med sina heta juvrer kände hon att det tryckte på alldeles särdeles mycket där bak. Även huvudrollsinnehavare i stora romaner behöver faktiskt skita. Har du nånsin läst en stor roman där den viktiga personen sitter på tjottaheiti och bajsar kablar för framtiden? Nä, just det! Märta pruttade stånkande med munnen för att dra uppmärksamheten till sig, Kuken såg henne och ställde sig i givakt, pekade frenetiskt ut vägen till vesen: "Pek, pek!". Märta sprang mot pekandet och fann sig snart i en krumelur av dolda gångar som var odolda och odolda gångar som var dolda. "Vad gör du här, lilla jag?". Hon tittade konstigt på sig själv. Hon svarade inte. Va? Nu ville hon bara hitta ett hål att tömma sig i. Plötsligt! Där! Titta! Hon såg ett hål som verkade heligt, det lös nästan, kanoniserat, ett helgons hål. Hålet hade någon imkompetent banantillverkare placerat på väggen. "Men skit i det tänkte hon svettigt, hål som hål". Det stod nåt sömnigt bredvid hålet, "Glorry Holle Bananstolle" läste hon som den värsta dyslektiker. Jaha, han hette väl så... Nåväl, hon krängde upp sig på väggen och riktade in stjärten mot hålet som den värsta stjärtekvilibrist och förberedde sig med strutshud på tömmandets njutning. Och visst, nåt hände, men det hände åt fel håll liksom. Hela hennes kakröv fylldes med nåt som lät som...giraffpenis!
-
Vad hade hänt Märta, var hon ok, lever hon, levde hon, har hon levt, har hon tvättat händerna, är hennes bror intagen på Salberga, är Barack Obama hennes riktige far? Men framför allt, hur låter en giraffpenis? Är du också nyfiken? Skjut dig själv, eller håll ut:

- frtsttnng fljr -

Reptilhjärna

Kapitel 1

Sös såg närmast upphetsad, eller åtminstone orimligt förväntansfull ut över möjligheten att det fanns två av honom. Kvinnor!

Kim Elkjær tänkte och resonerade alldeles säkert mer med den delen av hjärnan vars namn liknar de vårtiga monster som briljerar med tungan. Det var en vacker komplimang han hört åtskilliga gånger, men betackade sig högljutt för vårtorna, dem behöver ingen veta något om, fullföljde han ärligt i tanken. Att förklara det motsatta könets essens, i synnerhet de ingredienser som orsakade irritation och hemlig osäkerhet i hans manlighet, bestod följaktligen av ickeförklaringar och rent nonsens. Förklaringsmodeller som hör hemma i Manschauvinistens handbok. En handbok han för övrigt ville förverkliga själv, innan tiden sagt sitt.

Varken han, Sös eller någon av hans många tacksamma erövringar kunde omöjligt ha några som helst invändningar om förmågan, intensiteten, uthålligheten eller naturens oerhörda givmildhet ifråga om hans sägenomspunna utrustning. Denna gåva gav honom modet att klättra i lagom höga berg, misshandla nassar till små söta, hjälplösa marsipangrisar och gå bredbent utan underbyxor. Konturen framför allt!, blev ett slags röd tråd och mening i livet för Kim, på ungefär samma sätt som en till sitt yttre medveten individ inte kan lämna hemmet utan att luggen ligger korrekt.

- En mening god nog att gripa sig fast vid, brukade han skrocka, med överdrivet framskjutet och roterande skrev.

Trots tryggheten i alla hans fantastiska fysiska attribut kände han sig som stungen av vällusten han anat i sin kvinnas blick och hennes tungas våta svep över redan fuktiga, fylliga läppar. En väninna hade ivrigt förtäljt om spöket som snabbt ilat förbi henne i hennes nattliga sopp- och smörgåskök för hungriga hemlösa utanför Kristianias portar. Hon hade varit så övertygad om att det var Kim hon såg att hon sprungit efter, för att nästan som i en dröm se figuren glida från henne ju fortare hon sprang. Att de mindre bemedlade hade skott sig på hennes bortavaro och plundrat hennes ideella verksamhet fann hon inte ens bemödan värd att varken polisanmäla eller krydda sin utsaga med. Hon hade krävt genom Sös att han nu förklarade sitt beteende, men Sös intygade dyrt omöjligheten i väninnans påstående, förmodligen halvsant men kompis med en pipa brass. Omöjligt, intygade hon blygt leende, då hon själv gripit sig fast vid livets mening hela den natten. Utan att övertyga.

De promenerade hand i hand utmed den gamla kanalen på Nyhavns bryggor, förbi alla mysiga uteserveringar som börjat fyllas med vintertrötta köpenhamnsbor med längtan efter vårluftens kustsälta i lungor och själ. I riktning mot Kungens Nytorv svängde de av in på Toldbodgade mot Sankt Annæs Plads för att där hitta ett lugnt och mysigt ställe att få sig en bit god mat på. De vurmade båda för det polska köket, men Kim med sin reptilhjärna hade inga som helst föraningar om vad orsak har för verkan när han bredbent och påtvingat gentilt höll upp dörren för Sös och de gled in på restaurang Katowice. Sös log mot kyparen och Elkjær anmärkte tyst på dennes namn som tydliggjordes på en skylt vid knappslaget. Zbigniew, så urbota korkat och omöjligt att uttala! bestämde han lika tyst. Han skulle istället tilltala kyparen som Kyparen, även om han felaktigt trodde sig begå ett etikettbrott. Garçon hade bara blivit löjligt, enligt hans erfarenhet krusar man inte polacker, men så krusade Kim Elkjær ingen. Någonsin.

-

Roger var ett jävla fult namn. Det visste han själv, men tyvärr kunde han inte göra något åt det. Var man född Roger, var man född miffo. Klart och koncist. Trist och andefattigt. Som en impotent musiklärare som hobbyspelar med ett ännu tristare dansband på kvällarna. För tillfället satt han på en sunkig lunchrestaurang och tittade ut mot den svettiga parad av äckliga fetton som rumlade förbi. Värmen hade stigit uppemot trettio grader på eftermiddagen och då bestämde sig varenda galning för att vädra sina feta lår precis utanför hans restaurang. Det var en sen lunch och det var knappt han kunde få i sig den blekfeta lasagnen på grund av idioterna utanför.

Egentligen hade han väl inget emot paraden. Han var ingen skönhet själv, men detta var helt enkelt för mycket. En kvinna som hasade sig som en snigel upp för den inte speciellt branta backen hade lår stora som kojuver. Stora, hängiga, rosa och svällande runt de svettblanka tajtsen. Han ville spy. Hon led av feta innanlår, vilket innebar att låren gnuggades mot varandra för att för eller senare producera små sårbristningar som skulle orsaka en rödflammig inflammation över hela insidan av benen. Men det visste hon inte om ännu. Hon var fortfarande stolt över att ha gått ner fem kilo på tre månader och ville gärna vissa upp sin späckkropp för allmänheten.

Visst, han kände sig upphetsad. Ganska behaglig till mods. Men bara de sexuella tankarna äcklade honom till den grad att han började hulka våldsam ner över maten. Inget kom, som vanligt. Det var bara inbillning, en tragiskt jävla inbillning över att faktiskt betyda något. Tänk om han kunde få sätta i halsen, långsamt kvävas av en alldeles för stor bit Foccacia, falla ner på golvet mellan stolarna, sprattla med benen som en halshuggen höna och bara njuta över den tillfälliga omtanke om medmänniskorna skulle ge honom. Kanske skulle han dö och bli sörjd eller så skulle han överleva, bli ompysslade och sjukskriven på grund av chock i någon vecka eller två.

Tanken på den feta kvinnan i cykelbyxor försvann lika snabbt som hans sexuella upphetsning, eftersom tanken på att fejka sin egen dödskamp där på golvet hade kunna erbjuda mycket mer. Kärlek till och med. Våldsam kärlek. Platsen var Hornsberg, Stockholm. Inte långt från en turk-driven Sushi-restaurang, två utkiksplatser som mer passade som alkis-nästen och stället där Roger Niemi levde sitt yrkesverksamma liv. Shit happens som de gamla grekerna brukade säga.

Tio minuter senare skulle han sitta i sin sönderfjärtade kontorsstol och svettas ytterligare några timmar framför dumburken där uppe på kontoret. Kund efter kund skulle ringa, gnälla, klaga, fråga, grina... whatever, och Roger skulle långsamt sjunka ner i en mekanisk robot-apati där frågorna svarade sig själva och inget onödigt jobb skulle utföras. Härda ut. Det var hans måtto. Härda ut. En dag skulle han montera sig en flott sköld med inskriptionen "Härda ut", fast översatt till latin.

Nä, han var ingen skönhet. Lite plump i kroppen, hängiga axlar och ljusbrunt hår som sträckte ner sig över öronen som ett par värdelösa hörlurar. Slätrakad, vilket hans avlidne mor tyckte var stiligt, och ett par trista glasögon som ramade in de insjunkna ögonen. Idag pryddes hans degiga överkropp av en rutig skjorta som inte passade ihop med de blågrå lågpris-jeansen han hade köpt för tio år sedan. Varför kasta när man kan laga? Tack och lov slapp han klä sig allt för snyggt på jobbet eftersom det enbart rörde sig om telefonkommunikation. När han tänkte efter så skötte han all kommunikation med telefonen. Eller mailen. Kollegorna undvek honom och det enda livstecken de brukade visa var post-it lappar på tangentbordet.

Roger var inte född i Stockholm, men hade levt där sedan barnsben. Det var knappt han mindes hur han sprang omkring i hästhagen hos sina morföräldrar, lekte med hunden och lät katten dricka grädde direkt ur hans hand. Inte för att det var ont om natur i Stockholm, snarare tvärtom, men det var väl ren lathet som gjorde att han helt och hållet undvek blad, växter, blommor och allt det där andra som kunde locka till sig loppiga djur och snoriga barn.

Hans mor var finne och hans far polack. Fadern tog sin frus efternamn för att känna sig mer svensk, vilket kändes lite ironiskt i efterhand. Istället för att få jobb som hantverkare så blev han alkoholist och mer känd som Finn-Pållen av de andra gubbarna i parken. Sedan dog han av en hjärtattack i badrummet en morgon, med tandborsten i handen och tandkrämslödder runt munnen. Lägenheten i Bandhagen hade blivit allt mer sliten genom åren och tillslut var det bara modern kvar med tio katter och en undulat som sket i maten om man inte höll koll på den. Det var väl allt detta som gjorde Roger till en riktigt oväntad charmör. Hård och trist barndom skapade ofta personer med hög testosteron-faktor, Roger trodde så i alla fall.

Trots sin allmänna fulhet och alldagliga kropp så drog han till sig kvinnor som flugor kring en nylagd hästskit. Moderskänslor kanske? Att vilja ta hand om honom. Eller så var det för att han hade stor kuk. Roger skulle aldrig få veta.

-

- Vad menar du med bög? Han ville inte låta stött, men lyckades ganska dåligt.

När Elkjær blev upprörd skakade hans högra lillfinger, eller slog med hackspettens lidelse mot handflatan, oavsett hur hårt han ansträngde sin tränade och kontrollerade kropp att inte visa tecken på svaghet. Med gaffeln i fånig pose, som för att verka fin, på väg mot munnen med en alldeles för stor last grillad polsk sik i smör och dragonsås, kunde ingen att undgå det maniska lillfingrets steppdans. Han skulle nog ha försvarat sig mer grundligt, så varför gjorde han då inte det?

Med den tjocka falukorven i grov högernäve och en fet öl i hård vänsterfist grumlades snart hans irritation över Sös korkade fråga på restaurangen om hans sanna sexuella identitet. Hon om NÅN borde veta! Lättjans kraft fick nu råda, han zappade in en dokumentär, dansk tv var frigjord. Han bet sensuellt i korven och avlägsnade en kärleksfull tugga av kopian till hans penis. 34.98:- på Snerredryk var ett fynd för en så maffig sak Sexiga kroppar på en scen. Lustiga, utklädda män som pratade som tonårsflickor. Vafan!? Suger han honom?! Som ett slag i solar plexus insåg han att han nu var hård som en ungersk picksalami. Vätan på toppen tydliggjorde än mer hans tillstånd. Han kastade öl och korv på sin kära 40-tums lcd-tv.

- Era jäkla Jyllandsfjollor! Han ångrade sig genast då han såg att ansiktena och könsorganen förvreds av kraften den halvfulla burken åsamkat skärmens yta.

Sös rusade upp ur en diffus dröm om trekanter, hallondildosar och nakenlekar som påminde om Hela havet stormar och Picka pille. Hon grep till försvar en klädhängare i aluminium, rusade genom hallen men trasslade in sig i knullgungan och skar sig till blodvite mot det ultramoderna telefonbordet i betong, men fortsatte i vild galopp, som en cowgirl på jakt efter hin håle. När hon äntrade tv-rummet som delade yta med matsalen, fick hon sig en uppenbarelse ingen människa någonsin haft. Elkjær stod bredbent på soffbordet och, vad hon kunde förstå, hötte med sin styva, gigantiska penis mot dansk tv:s utsändningar. Hans stringtrosor till underbyxor var neddragna till fotlederna.

- Jag ska fan visa er, era pullpåsar! Komma här o reta hederligt folk i deras hem! Han slängde, vred och klatchade vidundret mot höfterna, så våldsamt att en liten klump gegga lösgjorde sig från sin värd och landade virvlande rakt på Sös näsa.

- Och du din lilla knulldocka, menade han när han såg Sös, visa pattarna så ska jag visa dig vad Herkules gör åt damer som yttrar sig om Elkjærs läggning! Hans läppar darrade, kanske trodde dom att han skulle börja gråta. Men hans ärbarhet var sårad. Hon skulle nu få betala priset för sina antydningar om varför han kom så bra överens och tycktes trivas så älskvärt i sina manliga vänners lag. Hon intygade dyrt och heligt med rollspelets kroppsspråk att hans vilja var hennes lag. Hon visste vad som väntade. Hon visste vad andra kvinnor tyckte om honom. Men han är min, bara min, min egen påk och pökgubbe. Hon rös utan sans när hans raspiga labbar grep hennes nätta midja. Det blev en lång natts färd mot dag, en fasansfullt skön sådan, mer full än vad faslig Eugene O´Neill någonsin kunnat åstadkomma.

-

Känslan av att tryckas ned i underjorden, känslan av att strypas av en jättehand, känslan av att hjärnan stänger av och att livet är slut, panik, dödsångest, ropa gällt efter dom man älskar: Sööööös! Mamma! Pappaaaaaaa! Elkjærs kropp kämpade i svett som kändes som den sega krämen i Plopp choklad och hjärnan brusade o bubblade som frätande barndomsgodis, Poppers. Det small och ploppade, han försökte vifta bort allt det diffusa med stora händer, men kände sig tömd på kraft, ingen luft. Han började gråta.

-

- Du skrämde mig refält i morse gubben. Len hand på kind.

- Vaa, gubben? Kinden lugn.

- Jag har nog aldrig bevittnat en annan människas mardrömmar, men det där var rent ut sagt kusligt! Sös ansikte var alldeles kritvitt och hennes spända mun och uppspärrade ögon bekräftade för Elkjær att hon inte överdrev.

- Jag vet inte... Jag har inga minnen av att jag någonsin haft mardrömmar, i hela livet... Han ljög inte. Alla i hela världen verkade ha nattmaror från tid till annan, men inte han.

Hon reste sig från den klappa-kinden-vänliga liggade ställningen, upp sig på knä och kramade ömt hela hans huvud. Inte obehagligt, men som om hon ville säga att hela hans person fanns i huvudet och att hon skyddade det med sin kropp. Så jäkla skönt, tänkte han i slow motion och suckade tungt men lättat. Han hade nog underskattat värnet i kvinnans barm, bröst verkade nu inte enkom att betrakta som objekt man sprutar grädde och sperma på. Till vilken nytta då förresten? Hans tankeliv verkade faktiskt utvecklas, men det tänkte han inte på, ingen förväntade sig ändå att han skulle bli fanatisk feminist.

- Vill du berätta? Hon ångrade sig genast, kände ett magknip i antågande. Elkjærs känsloliv, om han nu hade något, kan aldrig bli föremål för utfrågning. Det var mer av omtänksamhet, eller uträknad kvinnolist, nu när han för en gångs skull var sårbar.

Han drog efter andan, bröstkorgen hävde sig och genast tänkte Sös: Oj, det blir en lång historia! Alltmedan han kände terapins kraft av att tala ut och hans förhårdnade inre för tillfället degraderades till sockervadd, eller chokladkyssar, grät Sös kontrollerat. Men gråten var den sannaste och skönaste och mest underbara hon någonsin varit med om. Alla små klädnypor som spände och tryckte ihop huden, alla varningskyltar som Elkjær genom åren drivit i fördummad jord, skyltar vars innebörd hon skulle förstå utan att fråga, kände hon nu som HON med sin lena röst trollat bort. Åh, min Elkjær! Fan vad jag älskar dig! Hon hulkade stilla, han märkte inget. Jag får berätta det där ikväll, avbryter jag nu missar kanske HAN chansen. Hon var bra på att lyssna och samtidigt tänka i långa haranger och slutledningar. En kvinnogrej, visst, men Sös nominella IQ hade överraskat alla när hon sökte och antogs i MENSA. Men hon ansökte ganska genast om utträde. Vid det enda möte hon deltog på spenderade en sävlig massa människokött tiden att lista ut Maria Magdalenas roll i Da Vinci-koden. Det tyckte hon var lika korkat som att korkade tror att dom gör nåt korkat. Och vad hade då MENSA för uppgift, eller vad spelade IQ 159 överhuvud taget för roll?

- Det var skitkonstigt, jag trodde jag var bög, och DR1 verkade tycka så också, men först hade du anklagat mig för samma sak på den där resturangen Knarkovicke eller vad den hette, sen var det falukorv och dans på bordet och och... Han måste hämta andan.

- ...och till slut försökte Gud strypa mig! Han flåsade som om han hade avverkat ett helt maraton. Sös utsökta hjärna fnissade och log, men inte hennes ansikte, det var hon för smart för.

- Åh, kan du förlåta mig för att jag var så elak? Frågan fick henne att plötsligt känna sig korkad.

- Hur då elak? Nu kände hos sig som en planta, Vad sägs om ett stort, dumt ananasträd?

- Ja, alltså, att jag skrek och kallade dig för knulldocka och var verbalt elak mot dina pattar... BRÖST, bröst menar jag! Hans nya feministiska drag insåg genast sitt klavertramp.

- Du menar, att du drömde det? Män.

-Ja, ja, hahaha! Självklart min kvinna, min underbara, härliga pruttekluttesnuttepusspöms? proklamerade han frågande på det där självklara språket han kunde svurit han disputerat på.

-Ja-a-då, du är förlåten! Han kände sig oerhört lättad, ty att göra Sös arg, om så bara i en dröm, skulle han aldrig våga. Lättad, eller knasig var nog en mer uttömmande beskrivning, lutade han sig mentalt tillbaka något.

-Du, vad säger du om att gå tillbaks till Katowice för en gratis måltid!? Mat och män.

-Huh? Kvinnor.

- Ja, jag skulle inte bli förvånad det minsta (ibland kastade hon om orden) om de haft ärenden förut med kunder som blivit matförgiftade. Bra ide.

- Ah, herregud du har rätt Sös, det var Katowice resturangen hette! Men, snälla Elkjær, inte var det väl namnet på restaurangen som ja...

- Och sen, avbröt han hennes tanke, jo jag kände mig ju ganska sjuklig och varm, tror jag, efteråt när vi kom hem alltså... Tycka syyynd om..!

- It´s a deal then, ett varmt mål, en varm panna och ett par mjuka pattar i natt, vad sägs sexy? Han förvånades inte över hennes övertalningsförmåga, men dock över nyheten i brist på ryck-o-pock i de nedre regionerna... Nu har väl ändå geten satt på hönsen!? blev hans enda osagda reaktion. Likväl, strax efter fem på eftermiddagen låste de dörren i massiv thaiek till sin pretentiösa takvåning fylld med kopior, på väg mot Restaurang Katowice. Två original.

- Av Fred A. och Jim B. -

En söt liten dröm

3 ST HAR HITTILS KOMMENTERAT:

Lampodiktid

Stämningsmusik

Välkommen!

Populära inlägg

Bloggarkiv

Miffomärta - Ett lustspel

Reptilhjärna

Besök

En söt liten dröm

3 ST HAR HITTILS KOMMENTERAT:

Lampodiktid

Stämningsmusik

Välkommen!

Populära inlägg

Bloggarkiv

Prenumerera på

Miffomärta - Ett lustspel

Reptilhjärna

Besök