Att ej längre våga, se

Skogen viskar ljuvligt vokalt, så vänligt med lövbrus
och mummel, en brittsommardag lite kulen. Bak
guldgula skynken, körsång av småfågelvitter sprider
sekret telegraf, med bärkraft som tränger ohindrat
fram. Försiktigt men ivrigt kluckar den klarsynta
bäcken och stämmer om annalkande vit vilotid. En
bortkommen barkbåt på slingriga strövtåg, instängd
den slår modfälld mot bäckastens vall. I skogsbrynet,
med utsikt över milsvida slätter, där kullar av nyslaget
halm tornar sig bal efter bal över florsklädd horisont,
reser jag evighetsmur av rullstensås slipad juvel. En
trygghetens barm, en plats att finna sin ro att le mot
aftonsols strimma, och drömma sig sta, där jag sitter
på tusenårsmur. Men in i det dolda, det mörka som
bor ini skogens innersta hjärta, jag djärvas ej vända
min spejande indiansommarblick.