lampodikt

En söt liten dröm

2011-01-28T10:11:00.002+01:00

Om att flytta mig själv ut på landsorten till ett hus
som jag byggt. Eller köpt. I rosa alabaster. Där kan
jag koppla av och odla lite grönt. Som jag besprutar
med gift. Skulle inte vilja vara insekt.

Sen kan jag köpa mig en get och en getinna. Skulle
de på nåt mysko vis föröka sig, kan jag förstås
mjölka spene. På getinnan. Geten får väl sitt ändå.

Men det kan ju bli lite för mycket med både
grönsaks- och getostmarknad. Och med min jäkla
otur bygger man väl motorväg förbi mitt hus. I rosa
alabaster. Något slakteri behövs väl knappast då.

Men en söt liten taverna med segeldukstak och
grekiska servitörer får nog plats. Restaurang Roadkill.

Jag tycker det är höst

2011-01-01T15:14:00.001+01:00

Jag tycker det är höst när löven spricker
ut i de allra ärligaste av nyanser i en sista
sprudlande färgfest. Trötta och gulnande
lösgör de sig blygt när deras aldrig så lite
stolta värd benådar nobelt. De nyss och
överst fallna griper chans; I skör pakt
med sommarens än mer färgsprakande
glasspapper virvlar de motsols upp i
ambitiös kamp mot obeslöjat grenverk.
Upp, mot ursprung, hem. Som ville de
nirvana äras att ånyo kämpa, glädjas
och över fordom prakt yvas, att åter
behagas över ädelt offer i gåvan av
syre till livsbärande lungor.

När bleken ler i stilla mjugg brister ork
och höjd. Endast närda av inspirationens
kraft i minnet av sommarens potens,
bryts symbiosen och virveln dör ut.

Höst är det när man hand i hand, iklädda
mormors stickade tröjor, halsdukar och
fingervantar, promenerar i lund som naket
klädd blottar vy så klar, att vad dolts av
grönskans skenbild nu röjs. Man skuttar,
trallar och syndig fot leker i fluffig hög
av fallen klövers färgexplosion. Nosen
snusar muntert och smakar frasig luft,
så självklar, ungdomligt fräsch.

Stannar till, tittar upp, ser lyckosam örn.
Håller om varann, utforskar djupa ögon.
En kyss, och ångan från hettan i kärleken
mot höstkall luft sipprar ut i flykt mellan
darrande läppar av lust...

Förlåt finns ej refill

2010-12-10T03:46:00.008+01:00

När tiden still,
var själ förspill,
intet står att få.

Allt gett blitt frätt,
vad skett är mätt,
då ånger ej förslå.

Grannens feta unge

2010-10-12T00:47:00.000+02:00

Längtar så till vintern. Sitta tryggt uppkurad i en lortig
fåtölj från Myrorna, mjuk som lapskojs. Framför egen
brasa, under bordet. Bolla med en kopp skållhet grönt
te och bränna sig svårt på tungan. Och titta ut genom
fönstret. Det vore mysig.

Ta promenader i sparkdräkt och månboots, från
soluppgång till solnedgång. Mellan 10-13. Slicka på
stolpar och försöka få 112 att förstå. Mobiler är så
bra. Förundras över varför snö innehåller potatismjöl.
Knirr, knarr.

Åka nattpulka i nån löjlig backe. Pulkan snor vi av
grannens feta unge, han orkar ju ändå inte gå uppför
backen. Måste vara skönt och inte vara anorektisk.
Krocka med backens enda träd och spräcka skallen
öppen. Ah, systrar i kjol, lyxliv på lasarett.

Duscha varmt, släcka ner och sätta på en skön dvd.
För att genast känna ångesten rusa över samvetets
äng. Jag kunde ju ha frågat först, en DVD har ju
också känslor. "Jag ber om ursäkt, du var så sexig i
det där omslaget."

Så nog längtar man till vintern allt. Få sitta i sin fåtölj
som någon elak typ låtit sprättat upp några kossor
för att tillverka. Skickliga typer det där. Sitta där med
stora getögon, glo genom fläckat prositfönster och
vissla fult via frys- och brännskadad tunga. Vissla
och längta till sommaren.

Ur tomma intet

2010-03-14T16:17:00.004+01:00

Christian stod framför henne. Leyla satt på sängens kant och tittade ut i tomma intet, kraftlös och hjälplöst apatisk.

Aldrig mer än nu hade han önskat att han faktiskt kunde vidröra hennes persikolena kinder. Han satte sig på huk och försökte se in i hennes smaragdgröna ögon; ädelstenar som alltid hade brukat förmedla lycka aldrig så dyr. Men nu...

Leyla vände ner blicken i abadehmattan som de köpt under tiden för bröllopet som hennes far så storslaget hade arrangerat i hennes älskade hemland Iran. Längtade hon hem? Hennes fylliga ögonfransar var inbäddade i våt dagg som då och då rytmiskt lösgjorde sig i sköra droppar och ändades i en hjälplöst försvinnande pöl i den handknutna mattan. Han visste hur mycket hon riskerat för sin kärlek till honom, och han gav aldrig tvivel när han konverterade till islam. Deras kärlek grundades inte på tro, utan på övertygelse. Men deras offer och ömsesidiga dyrkan för varandra syntes nu så fruklös, rättvisan hade skiftat ansikte och stod nu spefullt att le åt deras handfallenhet. Det enda som fanns kvar av Christian var en vilsen ande i sorgdräkt, ett flyktigt skal på vilsen resa i tomhetens ingenting.

Han förbannade sin iver den där dagen; ivern att skynda hem och få hålla om henne, att få känna värmen stråla från hennes kropp, värme värd att i ljuv förväntan längta till, vareviga ny dag. Till brädden full. Han förbannade sin envishet, att han inte stannade kvar i Katrineholm och sov över på hotellet, som hans arbetskamrater hade gjort. De hade ju till och med varnat honom; efter en lång och hård arbetsvecka på bygget var det direkt farligt att köra bil. Det var som att köra berusad sa de. Och han förbannade att han inte lyssnat på annat än sin tålamodsföraktande längtan efter den hälft som gjorde honom mer än hel.

Hon kunde verkligen inte se honom, han förstod inte. För honom var Nu lika verkligt som Då. Sakta böjde hon upp huvudet, blottade sin nakna hals och började lågmält gråta. Det ljudet hatade han mer än natten, mer än världens totala ondska, ett ljud som han aldrig önskade höra lämna sin älskades strupe. Nästan uppgivet, som för att slippa höra, föll han ner på sina händer och begav sig mot porten till andarnas värld. Men nästan framme, stannade han och vände ilsket åter till sin ihopkrupna lekamen, besviken över sin egen uppgivenhet. Återinträdet verkade som den kraftigaste extas och utan att medvetet anstränga sig började han att be på ett språk så sirligt att jämföras med konstverk i Louvren, ett språk han aldrig trodde sig kunna uppbåda. Christian visste nu, han kände att detta var den sista stunden innan han måste ge sig hän andarnas lockelser att följa den upplysta stigen mot högre verkligheter.

Men han vägrade lämna jordelivet utan att ha flammat upp och gnistrat en sista gång, så som han alltid gjorde när han var i livet. Med henne. Så som han alltid gjorde med sådan glöd att Leyla alltid fnittrade så pinglande lent och tjöt sina glädjerop så sköna att de charmade självaste livet. Deras kärleksspel tycktes kunna locka gott och för alltid förskjuta ont. I denna hans bön om förstående nåd inför den eviga resan, flydde han så upp ur ihopkrupenheten och blottade stolt och utan rädsla alla de svagheter som följt honom hit. Han rätade på ryggen och sträckte ut armarna.

- Leyla, Leyla, Leyla, känn, känn min kärlek, viskade han och log försiktigt milt. Hennes namn smekte han ärligt, utan att förställa sig.

Hon ryckte till! Han såg att hon ryckte till! Lätt skrämd, men ändå som om hon inte fasade för något i hennes väg, sonderade hon tomheten framför sig. Hon hörde, HON HADE HÖRT! Med tacksamt ansikte blickade han upp mot tacksamhetens källa, men böjde snabbt ner huvudet och försökte med fokuserad blick fånga hennes hoppfulla, av iver pånyttfödda ögon. Han log! Han log som ingen annan någonsin gjort, och hans glädje fann vägledning genom floder av bevekad sorg och vunnen sällhet som ymnigt sipprade utmed hans nu verkliga kinder.

- Christian...Christian...Christian..! Är det du!?

Leyla sträckte lekfullt fram sina händer och fångade med ystra fingrar vitt vin som svallade ur två outsinliga brunnar, brunnar som i skepnad av hans ögon uppenbarat sig ur tomma intet.

- Åh Christian!!! Dina tårars rännil låter mig se din vackra muns konturer, dina mjuka läppar! Gråt mer Christian!

Han hade aldrig svikit henne och hon föll nu hängivet mot ingenting i trygg visshet om hans starka armars existens. De sjönk ner i mattans mjuka värld, ihopslingrade i längtansvärd boja.

- Till döden skiljer oss åt Christian, viskade hon ömsint intill hans verkliga öra.

Han ville aldrig släppa henne. Hennes verkliga värme gav honom hopp och verkligt liv igen. De kysstes med fuktiga, heta läppar. Han skulle få med sig det bästa av henne. Hennes salt. Hennes krydda. Leyla.

Gisten kärlek

2010-03-13T02:13:00.007+01:00

Förlåt du längtans kvinna darrar lår, som ensamt
fäller ljummen tår. När ny dag gårdag hågset flyr,
hon alltid finner trängtan dyr. Ett hjärta nytt som
gammalt ini bröst, brista endast en gång ofta höst.
Hon stal vad fanns att få då sprött, gratis gav jag
rart nu nött. En gång tömdes evig lust för flyktig
snärta, ett löfte löfte är även glömt på resa i nåns
gistet hjärta. Äppelkärna lovar blom sen stam
som kropp, jag trött i gräsfamn falla giver
jordmån hopp. Körsbär, mandelblom och
timotej, för varje kvinna man det
finns en kille tjej.

Att ej längre våga, se

2010-03-04T23:08:00.000+01:00

Skogen viskar ljuvligt vokalt, så vänligt med lövbrus
och mummel, en brittsommardag lite kulen. Bak
guldgula skynken, körsång av småfågelvitter sprider
sekret telegraf, med bärkraft som tränger ohindrat
fram. Försiktigt men ivrigt kluckar den klarsynta
bäcken och stämmer om annalkande vit vilotid. En
bortkommen barkbåt på slingriga strövtåg, instängd
den slår modfälld mot bäckastens vall. I skogsbrynet,
med utsikt över milsvida slätter, där kullar av nyslaget
halm tornar sig bal efter bal över florsklädd horisont,
reser jag evighetsmur av rullstensås slipad juvel. En
trygghetens barm, en plats att finna sin ro att le mot
aftonsols strimma, och drömma sig sta, där jag sitter
på tusenårsmur. Men in i det dolda, det mörka som
bor ini skogens innersta hjärta, jag djärvas ej vända
min spejande indiansommarblick.

Shejken

2010-02-22T23:18:00.021+01:00

Martin Skakad var en sorglös man. Han var så lite sorgsen att andra tyckte han var störd, utan vidare åtbörd. Martin Skakad log då bara sorgset till förmån för deras ve och lämnade dem därhän med catchig blick. Snygg och oberörd reste han så vidare genom livet. Då och då träffade han på tvivlare som ville få iväg honom på undersökning, eller åtminstone börja med rökning, "Sådär glad kan väl ingen frisk människa vara!?". Martin log så sällsamt då, men fortsatte oförtrutet göra entré och tog folk med storm. Med charm så varm, och fnittrig stämma.

Ibland var hans hår svallande långt och avundsvärt gulblont, som en lyckad halmskörd, ibland bara omätbart svalt som en ljummen vårkvälls friska regn. Martin Skakad reste klotet runt och upptäckte alla dess sidor, även de dåliga. Som gammal man slog han halt i Kaanans land. Han bytte efternamn och köpte en liter olja, sålde den som två och var snart rikare än IKEA. Oskuldsfull, ja faktiskt orörd, lämnade han så det världsliga. En anteckningsbok i guld lämnade han kvar, som arv till mänsklighetens visdom, med glada ord om hur han livet hänfört:

"Du kan dricka och förföra, smeka mer du säkert böra. Se dig om med naken blick, sprid ditt skratt och glädjens kick. Givmilt vill du sorglöst vandra, därför älska alla andra, även de som man kan klandra".

På hans gravplats, skrift i braille:

Martin Shejken, not störd

Smörkola

2009-11-17T12:49:00.009+01:00

En av dessa dagar, som spetsfundigt drar i mitt ben. Klockan är juli 1977 och min person är fylld med en 8-årings förväntansfulla längtan inför vad dagen har att ge. Jag har på mina favoritkortbyxor, tajta i tjockt tyg, och lätta tenniskor anpassade för oväntade äventyr. Min Cresent pojkcykel är smyckad med ett gytter av klistermärken och utrustad med senaste smattertekniken, byggd av spelkort klistrade i par från alldeles ny kortlek, fasthållna med klädnypor i ramen, som masochister emotseende ekrarnas prygel.

Jag och min familj bodde i ett område som hette och ännu heter Råbykorset ,i staden jag har bott och ännu bor i, Västerås. Lägenheten på marknivå, port 58, allra längst ut på den västra flanken i ett orimligt långt trevånings hyreshus. Råbykorset. Eller "korsetten" som Morkulleligan sa. "Snobbar i insatser" sa vi tillbaka. Fredriksbergsligan var klart mer skrämmande. Utmed hela husets längd vätte kortsidorna av 6 vertikalt placerade hyreshus, på så sätt bildades en gårdsgata ända vägen från väst till öst. Den sträckan var min, vår värld. Vår trapp befolkades av bl.a. Donald och hans familj. Donald, en liten ettrig grabb som alltid sa nåt elakt när man försvann ur synhåll. Vilket man hörde och tvang sig jaga upp honom till tryggheten hos mor sin. Då var han modig nog att skrika ur brevlådan "Fläskkotlett!". Minns att vi gjorde ett försök till vänskap senare. Vi skulle spela minigolf, men han var så sprättig och ivrig att han svingade sin klubba som en långgolfklubba och däckade mig med en i övrigt snygg uppsving. Vi försökte inte mer efter det.

Innan jag kliver ut till vänlig vind i högsommarhetta står jag en stund och håller upp dörren för mig själv, som för att ge mig en fin start på dagen. Dörren i massivt trä, inoljad, väldoftande och smäcker, en alla dörrars utvikningsflicka. Alla dörrar borde lukta gott, inte ingenting, dom är ju porten till en ny värld.

I vår uppgång bodde också stackars Ester, och hennes make Stickan. Stackars, just på grund av Stickan. Han var en eländigt stor och fet karl, nästan alltid klädd i en för kort vit brynja, med fläskiga läppar och våt haka. När vi lekte cowboys och indianer och sköt med knallpistol i trappuppgången, eller gjorde hyss bara för att reta upp äckliga Stickan, rumlade han alltid ut i trappen och hötte med ena näven bärandes på en whiskeypava i den andra. Ibland utan byxor, i hängiga, smutsiga kalsonger. Ingen förstod nog var han köpt dom, så stor var han. Förresten var inte pistoler, eller pickadoller, belagda med lika mycket skam då som nu. Och själva skotten, de mest rudimentära, var små krutprickar intryckta i tunna pappersremsor på rulle. Ljudet var aningen valpigt, men alldeles tillräckligt för villken grabb som helst att verkligen BLI John Wayne. Och lukten sen, ah! Just avskjutet krut luktade... Upphetsande på nåt sätt, spänning kanske.

Till vänster, 50 meter bort vid sandlådan står Majsan och Mia och tar lätt på livet. 70-talet var ju ett enda långt årtionde av fria tankar och fri klädsel, de som inte levde då missade 10 år av soliga dagar. De ler och hemligpratar högt, så där fånigt som bara tjejer kan, så att alla kan höra vad de låtsas om att de inte vill att andra ska höra vad de pratar om. Mia kliar läckert bort något som inte finns där, strax under hennes kort-korta kjol i storblommigt grönt. Majsan finröker med förlängningsfilter, inga halsbloss, bara samla till en rökboll i munnen och puffa ut. Säkert en kvarleva från femtiotalet, då man absolut inte skulle suga in röken, bara stå och hålla i pinnen som de gjorde i reklamen. Fjolligt, överklassfjolligt. De två barnen i sandlådan, kjoltygens syskon, sprätter sandkockor och glittrar mustigt över glädjen sanden ger. Kryddat med kattpiss..

Mitt emot vår port fanns källaringången till den första, eller sista om ni så vill, kortsidan av de sex vertikala husen. I den källarens förråd hände mycket spännande saker under min tid på Korset. Mia, det lårkliande kjoltyget, visade mig en en hel del roliga lekar där inne... Förutom "sånt" byggde vi kojor längst in i skyddsrummet. Där luktade det alltid gamla kläder och råttgifft, och på väggen satt en vevbar ventilationstrumma. Antagligen en kvarleva från kalla krigets glansdagar; lilla Sverige befanns sig så pass inom räckhåll för Sovjet att man lyckade bygga upp skyddsrum med sån täthet att inget annat land i världen kunde stå sig i jämförelse. Kriget kom aldrig, men bara vetskapen om rummets existens beredde åtminstone mig stor rädsla, varpå mardrömmar som eskalerade till ångest, och en ganska verklig övertygelse om att atomkriget nån gång skulle komma. Under denna tid hade också min mor en lp-skiva (för er barn är det en jättestor cd-skiva) där barn från Nagasaki sjunger spöklikt och i bakgrunden hörs dova, långa explosioner från atombomber. Brr..!

Jag bockar lite blygt och tackar dörren för sällskapet, släpper den bakom mig och sveper några hektoliter pollenmättad sjuttiotalsluft, svunna tiders luft, och svingar min halsduk i balsaträ lite käckt kring min nariga hals. Nä, jag skämta, har aldrig varit narig eller balsamerad... Vardera kortbyxficka fram har jag förvandlat till matpåsar, nu färdas där ett grönt och ett rött äpple. Båda små och söta som socker, som jag shanghajat kvällen innan på kidsens raggarrunda.

De vuxnas raggarruna var en utstakad sträcka nera i Västerås city. Barnens dito innebar att löpa amok genom erotiska fruktträdgårdar och palla givmilda grödor utan att bli tagen av skogstokiga whiskeygubbar. Efteråt, som belöning, kysste man den tjej man tillfälligt vågat fråga chans på, utan tröjor i en koja eller grotta i Råbyskogen. Socialt utvecklande lekar, så att säga, man tränade för den eviga tråkigheten; att bli vuxen... Råbyskogen var långt mer illuster än Sheerwoodskogen tyckte vi, och spänningen i skogens skatter - de vuxnas kvarlämnade FIB aktuellt och glittrande burkar tomma på mellanöl - garnerade vårt hem. Som dalahästar, som hemma hos vem som helst. Kondomerna fick man dock inte trampa på, då var man i en handvändning klassad paria. Och påsarna med lim aktade vi oss noga för. Utom Steffo, han är död idag.

Som vanligt innan jag ska dit jag ska, oavsett var, känner jag mig som vanligt tvungen att stila med min cykel, och mig själv. Morsan säger ju att jag är en snygg grabb med tjejtycke, så jag ställer mig på pedalerna och visar upp hela mig, svänger in och ut på varje gård längs med gårdsgatan, ler lite kaxigt till tjejerna när jag susar tätt förbi dom. Där sitter Helena och nån kompis i de kommunalt bekostade gungorna och babblar. Helena, 3 år äldre än mig och den tjej som gav mig den första tungkyssen. Den kändes i varje ända av min livliga kropp, inte konstigt att vuxna tafsar jämt på varandra! Står stolt på mina pedaler och följer henne med blicken, men alltför länge. Nyponbuskarnas friskhet fångar dock upp mig, tjejerna skrattar högt och nu hatar jag helt plötsligt den där kyssen. Men vis av erfarenhet vet jag att min glömska är min räddning. Jag tar riktning mot målet och bygger upp en hastighet som kunde jag snart lyfta, som ett flygplan. SMATTER! SMATTER!

Min mor har alltid varit en ganska frisinnad själ. Öppen för nya människor, men säkert också krävande, i så motto att hon inte tar vilken skit som helst. En del skit var däremot bara spännande, som att hon och hennes politiskt medvetna "kamrater" bildade celler inom KPML(r) och hade vinmöten hemma hos oss. Vilket renderade i noter hos säkerhetspolisen, så vidare hemligt lyckades man alltså inte hålla sin omstörtande verksamhet. Vårt hem såg säkert lite omstörtande ut; bilder av Stalin och andra sovjeter med massmord i blick, palestinasjalar på hatthyllan, utgåvor av Proletären på hög i ett hörn och skivsamlingar med Nationalteatern, Tältprojektet och den chilenska frihetssångaren Víctor Lidio Jara Martínez. Som vuxen har jag insett att om man mosar ihop Tom Jones och Tommy Körberg, så har man en kopia av Victor Jara till utseendet. All denna kulturpolitik var inget som jag tänkte så mycket på, jag var mest ute och rände på mina oändliga äventyr. Det var nog resultatet av mors uppfostringsfilosofi, inte styra utan leda. Min barndom var fantastisk; fri som Pippi, nyfiken som Emil och i ständig fara.

Mitt babytunna, blonda hår fladdrar lättsamt och jag blir bara snyggare ju snabbare det går. Håret är min stolthet, utan det vore jag som ett snaggat lejon. Ingen undgår att höra mig där jag cruisar fram, för självklart är min smatterlösning bäst i världen. Jag styr mitt grabbiga fordon genom fiendeland, på slingrande stigar och hemliga genvägar över Ormberget, upp på Drottninggatan ända till Djäkneberget, där vi ska mötas för att antingen leka Röda Vita Rosen med tjejerna som lovat komma dit, eller därifrån dra vidare på hyss som vi aldrig planerar i förväg, men som ändå alltid lovar bli syndigt och spännande. Liksom plirande blick från kyssvänlig brud avleds jag alltför lätt, alltför ofta av intryck på alla mina sinnen, och i detta nu, då, känner jag lukten av mormor i dimmiga stråk, något retar mina näsborrar. Jag stannar till, för doften är så bekant. Strax bakom mig till höger ser jag huset som jag och mina vänner så ofta besökt och knackat på tidiga morgnar. Godisgubben! I sin källare tillverkade Godisgubben allsköns fantastisk godis, och vi kunde aldrig avstå från att hälsa på när vi hade en 50-öring som pockade på om köpkraft, men ofta även medellösa sökte vi oss dit, om så bara för att förundras. Nu råkar jag, förutom äpplen, ha en näve småslantar på ena fickan, så utan att minnas vad annat som hägrade böjer jag mig för intrycken, för det bekanta välbehaget som jag förknippat hela livet med min mormor.

Jag missade ett spännande äventyr, men nyanserna som retade lena, hårlösa näsborrar följde mig på minnenas resa ända fram till idag. Doften av förförisk, mjuk smörkola...

Lyckodag

2009-11-05T13:05:00.004+01:00

Dagslända, dagslända,
mitt blickfång belönats!
Men...bara för en lyckodag...

Här vilar du blott din oro,
din resrutt oändlig.
Din drivkraft berusar.

Dagslända, dagslända,
slik gåva alla vill få!
Men...bara för en lyckodag...

Var ska du stilla dig tro,
var finner du din magi?
Längtar så, du eteriska flyktiga.

Dagslända, dagslända,
ska leta, hitta dig åter!
Men...bara för en lyckodag...

Kanske i konstens Paris,
där du förskönar det sköna.
Där du glömmer allt ont.

Dagslända, dagslända,
ser du måhända mig då?
Jag lever för ännu en lyckodag!

Jag mötte Stevie

2009-11-03T16:06:00.004+01:00

Som vuxen vet jag att många av mina minnen ofta är dimmiga o ter sig långt borta, men ett av mina tydligaste minnen hämtar jag från sig en solig, kristallkall vintersöndag på 70-talet. Det var en sån där krispig kyla när allt luktar orört, ögonfransarna fastnar i varandra när man blinkar, när tungan fastnar på lyktstolpar och man kan måla sagoväsen med het andedräkt. Den här dagen, jag var nog 6 år, satt jag och bläddrade glupskt genom alla skivor min mor ägde, som för att försäkra mig om att jag inte missat att lyssna på någon.

Som vanligt plockade jag upp favoritskivorna ur de gul- och grönfärgade ölbackarna i hårdplast, backar vars tidigare innehåll gått åt på sena, vilda vuxenfester. Jag tog upp skivorna, en efter en, och tittade på alla spännande konvolut med vågad layout, försökte knagglande stava mig igenom texterna på svenska och engelska. Jag satt där i min egen lilla värld, med skatter jag försiktigt värderade i mina små händer; vinylplattor med Ray Charles, Mahalia Jackson, Bob Dylan, Elton John och Fats Domino. Men också en uppsjö gamla svenska slagdängor på singel som "Kyss mig honey honey kyss mig" och "Kaffe utan grädde", melodier som jag ofta sorglöst sjöng högt på väg till skolbussen. Men vad nu då? En LP jag aldrig tidigare sett, eller missat, hade slunkit med i favorithögen. Jag stavade mig fram till artistens namn. Han var svart och bar mörka solglasögon. S-t-e-v-i-e W-o-n-d-e-r.

Mor hade knappast aldrig förbjudit oss barn att flitigt umgås med vår väldigt enkla, men dock högst funktionella stereoanläggning. Snarare tvärtom. För henne var det en allvarsam dygd att inviga min bror och mig i musikens rikt fasetterade möjligheter, dess förmåga till känslomässig trollbundenhet. Visserligen var inte vår familj SÅ väl bemedlad, att vi när helst modet förfinades, bums införskaffade nya kapitalvaror. Men mors motto var "självständighet under ansvar", i den mån vi små nu förstod att faktiskt bära det oket. Som tur var hade min mor breda musikaliska preferenser, alltså blev vi inte på något sätt utsatta för påtryckningar om den ena eller den andra musikstilens rätt till företräde. Det fanns alltså mycket att välja på.

Och nu satt jag där, med Telefunken-tv:n som övervakare, på golvet framför vår väl använda stereo med en brett leende Stevie Wonder i mina händer, som om jag höll den heliga graalen utan att förstå betydelsen av min upptäckt. Jag log tillbaka och lutade mig fram för att krångla det lilla tittuthålet på skivan över spelarens centrumpinne i glansig metall, styrde försiktigt ned ledstångens stift på den gyllene vinylen. När det obligatoriska knastret från sliten kontaktyta tonat ut och de pressade ned- och upphöjningarna i skivan förvandlades till människoalstrat ljud, strömmade den mest ljuva och hänförande musik ur högtalarna! De rytmiska tonerna fångade effektivt mina relativt erfarna musiköron och jag for upp på energiska ben och twistade vilt, helt omedveten om att mitt spattiga rörelseschema liknande en indian i trans, en dans utan sans.

Plötsligt, som i en dröm, hörde jag mors röst genom dimman av eufori; jag hade glömt att hon snart skulle vara hemma från det korta besöket i livsmedelsaffären, spaghetti med köttfärssås stod på menyn och var självklar söndagsfavorit. Kvickt lyckades jag med konststycket att i en enda rörelse avbryta min regndans, med flinka fingrar lyfta av stiftet från skivan och ställa mig i omedveten givakt för att konfimera min oskuld, valpens ögon. Men döm av min förvåning när jag såg mor DANSA in i vardagsrummet. På trötta, men för tillfället smått hysteriska arbetarben, dansade hon lyckligt in med uppmaningen att jag skulle lägga på stiftet igen: "Han är ju så bra!".

Min upptäckt av det musikaliska geniet Stevie Wonder, vällustigt sanktionerad av mor, skulle för alltid förändra min uppfattning om livet. Men också hur andra skulle uppfatta mig. Många är de tillfällen då omvärlden säkert undrat om jag haft en skruv lös då jag agerat under påverkan av min egen speciella drog. Föreställ dig 70-tal och Roliga timmen på lågstadiet; där satt jag vid ett virtuellt piano i hårdpapp framför hela klassen, med vilt svajande och bakåtkastat huvud, med enorma tidstypiska solglasögon á la soul och gjorde mitt bästa för att imitera Stevies säregna stil på scen. Eller när jag på ungdomsfester slängde på en singel och drog på högsta volym för att få festen att nå ett klimax med låten "I just called to say I love you"... Dom blickar jag fick då kunde fälla även den mest argsinte tjurfäktingstjur!

Idag är jag mer försiktig med att pådyvla min omgivning mina musikaliska preferenser. Istället nöjer jag mig med att tacka eventuella högre makter för vad denna blinde, sorglöse man har gett mig. Han smittande, rena, oförfalskade glädje. Hans sånger som får mig att aldrig tappa tron på det goda, på kärleken eller musikens helarkraft. I händerna på Stevie syns även djupaste smärta som vunnen. När kärleken och ömhet sinar, är det honom jag vänder mig till, för ingen kan som Stevie formulera den självklara vägen upp ur det svarta hålet. Han kan göra midsommar av den kallaste vinternatt, han kan tända värmeljus med ett andetag. Och när världen omkring honom brinner i ett rasande inferno, sitter Stevie vid sitt piano med munspelet inom räckhåll och ber oss älska varandra. Och jag kommer alltid att lyssna...

Aldrig slut, skalders krut

2009-11-02T12:14:00.006+01:00

Har du älskat med regnets vildaste sida, eller
nånsin önskat dess drippe-li-dropp på din knopp
att få lida? Har det våta svikit dig djupt i sin yviga
längtan bort, på kolerisk, febrig, himlatransport?

Inte sånt i avmätt stril, som krystade män med
måndagsliv i volvobil. Jag menar upplevt havets
födelse ånyo, från moln en fors som strömma ur
dimmors embryo. Hur all dess massa återtar plats
efter lång och hård seglats. Då himmelsk bandit
sin arm den tursamt veva, en flush ger ymnig
dusch och jackpotskrik från öken lik om hopp
att torkan överleva.

Denna sort på stört mot jord man måste träna
sig möta. På chans, din bak nog flödigt blöda
utmed grus den tvingas nöta. När full du är,
du knycker tid och vännen svär, för dyblöt in
på bara kroppen, eufori som matchar mötet
mellan musen och pillesnoppen.

Då full du är, och livslust kär! En hel person i

dyra skor, som minns de råd från kära mor:

"Varthän du trampar mark mitt barn, lev nyktert

drucken, använd allt ditt garn, men glöm ej råd

att leva som du lär".

Ett sådant liv tar ju aldrig slut,

för sådant liv blir skalders krut.

Självmod

2009-11-01T09:52:00.004+01:00

Livet så bråttom framåt går, så varför nöjas
med fägnad en gång per år? En kärlek först
lovande, fast linjerent sovande. Försedd med
mustiga, frodiga sponter, men fadd att sikta fler
horisonter. Som saknar livsandes heta utandes
dräkt, när fasansfullt käckt den river och sliter i
susdus-och-fläkt.

Vi var inte ment för varandra så skirt som i allra
skönaste sångerna, som när blåsprättar fåfängt
flaxar så dumdrygt uti fina salongerna. Denna vår
kärlek var bister och ofta så hård, där faktiskt
vår like vi finna bland kungar av kronor och lord.

Nu söker jag då en låtsatlättsam arketyp. gärna i
kort, sexy svid. En sådan som lovar och ger mycket
mera av ändlös likvid. Som vet hur man krusar och
busar med sötsura saker i råbarkat socker, som
fnissande leker med lingonens kryddstarka smaker
hos rårörd punkrocker.

Som flyktiga längtan i dimhöljda fjällens peruk,
dolt in i alpernas själ jag förnimma guldåders doft.
Som blottlagd och smekt i morgontäkts fuktiga duk,
förhöjer den sanndröm som gömts i önskarens loft.

Jag vill ju vara min trygghetens yeti, berika var dag
med lyckans konfetti. Jag bereder mig väg i snörikes
spår, idag och framöver vi smärtorna kyler och lenar
vårt livslånga sår.

Jag vill vara en sådan som samtidigt trygg, i kroppen
jag livslustigt spritter! Som knackar alltid på dörrar
så rätta, men saftkok i blodet och trängtar till lättja!
Som stadigt mig själv jag kärleksfullt omger, men
pockar med kåtvåta danser, ondulerande former, in
spiritus sprider jag givmilt all längtan som glitter!

Och inte bara andäktigt sitter på pall som på
klister. Önska slippa sin spegelbild sinister.

År efter år.

Through the foggy haze

2009-10-17T13:56:00.016+02:00

WIthin a glorious haze
I nervously await´n gaze

In a supernatural daze
I see you who I praise

Your fine sculptured face
more than a chineze vase

Your strall in a catwalk pace
A Goddess´s smile that blaze

How could I not!
Why should I not!
Why would I not!
as if drunken by maze,
sense an unfitting raise...

Igen och igen och igen

2009-10-16T12:51:00.018+02:00

Ännu en sommar.

En sån som pockar på med förförisk nostalgi.
Som kramar porer på sexigt svett att blänka på
euforiska, bruna överkroppar. En sommar som
lovar fest och skamlös fylla, kåt kärlek på fuktig
grässlänt i arla stund. Sån sommar kräver ohöljd
lycka. Sån som reklamen lovar. Sån som väl alla
längtar intensivt efter när våren febrigt rusar
amok över överraskade vintersinnen, försätter
fnösketorra, svältande kroppar i extatisk brand.

Ännu en sommar i ensamhet.

Kvinnans överlägsenhet

2009-10-15T13:00:00.021+02:00

Nemesis protegé

Se! Vår mörka skugga späda Luna skymma,

men endast efter att dagsljuset rymma.

Därbak den svaga samla kraften åter, räds

hon full oss skamlöst åderlåter. Sent skall

även hämnden skända, i skydd av natten

hon syndarna bränna...

Fröken Klövers känsla för kärlek

Han sade aldrig något om hur han kände

för henne. Ändå trodde hon sig veta då

hennes skarpa intuition brukade stämma.

Men nu var hans signaler så övertydliga;

hans forskande blick, sättet på vilket han

omedvetet beskyddade henne, den mjuka

stämman i hans röst, omsorgen om egen

doft. Men framför allt den stora, hårda

plånboken han hade i fickan.

Bäst av tre

Knekten skyfflade fluffig, medgörlig sand

nere vid brukets fot, alltmedan patronen i

utkikstornets kärleksnäste drack champagne

ur motsträvig skökas urringning. Bara en av

dem visste vilken flank av livet som nödgas

intas. "Stackars satar", tänkte hon.

Bada Bing Bada Boom

2009-10-14T18:02:00.024+02:00

I begynnelsen skapade Jim himmel och
jord. Och jorden var öde och tom, och
mörker var över djupet, och Jims ande
svävade över vattnet. Och Jim sade:
"Varde ljus"; och det vart ljus. Och Jim
såg att ljuset var gott; och Jim skilde
ljuset från mörkret. Och Jim kallade
ljuset lampor, och mörkret kallade han

strömavbrott.

Genie Linn

2009-10-13T12:42:00.016+02:00

Kvinna min
kan int´ bli din
så försvinn
amor osama bin!

Kvinna min
står int´ å´ finn´
går int´ å´ vinn´
ja´e´ så stinn!

Kvinna min
sån adolfin´
dyr carolin´
kammersängerin!

Kvinna min
för ho´ ja´brinn´
o´ lycke´ spinn´
te´ liva´ sista tim´!

Kvinna min
min egen djinn
bergtar mitt sinn´
te´ trill av pinn...

Din slav, din Jim

Gottoblandat

2009-10-12T00:41:00.023+02:00

Haiku

Trevar över liljekullar.

En stunds mjuk lycka,

innan degen blir bröd.

Baiku

Den som påstår att sex är

skönare än att bajsa, har

aldrig varit riktigt skitnödig.

HaikuBaiku

Trevar över bajskorvar och

påstår att bröd är lycka. Är du

också mjuk och skitnödig, sexy?

Erosion

2009-10-10T04:45:00.007+02:00

Mina rovgirigt lystna fingrar böljar kring

dina pockande kurvor i höfter som fordrar

erövring. I hantverkarens skrovliga grepp

reser du upphetsat ragg när fingrar reser

över magens paradis, av persikohud. Upp

längs med dalgångar lena, bräddfyllt av

skälvande bröst. Jag kräver få höra din

marängluftigt suckande stämma.

Vinter som vår

Upptäcksresarens oborstade hand, ärrad

av livet, viss om dess slut, smeker ditt

skinn som läckergom läppjar sitt vin. Dina

lår är en nyfunnen himlakropp, esoterisk.

Jag färdas på vetgirig resa, inte så kittlande

len som girigt sandpappershänt. Armarnas

spänst, musklernas ringlande kraft under

pulsen i glödande adamsdräkt. Du låter

dig uppgivet rusas.

Sommar som höst

Svag för din krydda jag slickar och lapar och

nöter det väck som ej smakar du. Med ivern

hos jägarens håg, på viltjakt i morgonens

marknära dimmor. Du känner dig naken fast

klädd i vackra evakostym, dess enkla linne

vanilj. Jag häktar, jag tar dig, jag dricker

dig hel, svettas din doft. Du ger mig för du

kan inte annat, och i dyningen av min söt

lemonad, rännil så ymnig, du dränker

saknadens kvävande hand.

Natt som dag

I överflöd kysst av lustgasens läppar, ditt ord
jag nog stal. Men jag red dig visst fullt, då
frälst du ler mot din gud, med insiktens blick
i blå ögon. Hur skall du nu klara dig utan min
eld under fuktiga ved, du själ som saknat
kärlekens spis. Du oroligt letar, men ser
ingen räddningens väst i kolsyrans kittlande
väta. Du förstår, ingen ånger, du blötla din
själ. Alla din framtids kommande gråa dar,

och var natt i våtaste drömmar, amoröst
jag dig spökar: "Erosion erosion".

Man efter man

För jag vet inte mer än att älska dig kärvt,

så som fors formar sten.

Problemunderbarn

2009-10-07T00:27:00.022+02:00

Kan du le åt dig själv när du bajsat så skönt
men aningen snett? Lider och njuter du maxat
i kättjefullt bett? Som lebeman, vällustings
klimax, vivörisk orgasm, välvuxet fett?

Brister ditt allvar när opassat passar, lyfter
du kjolen ohöljt okyskt? Flabbar du manligt,
skrockande, gnäggande tyskt?

Äntrar du ny dag med "Gomorron åh världen!"
i förtjusande fläkt? Erövrar du massornas tycke
med rumpan i vädret och flörtar du käckt?

Är hela du slutmål, nirvana, höjdpunktens
mecka? Som massorna väcka, beundrare
gäcka och lystrande däcka med energiska
sången som kommen från himmelsk nötväcka?

Är din inre struktur helt enkelt skamlösa claire?
Yvig och rödblossat wikholmsk? Med sköna,
hemliga, blossande tankar som kreverar ofantligt
offentligt? Som spretar och petar och retar och
högljutt trumpetar?

En smaskig och färggrann falafel med vitsås och
grönt i en pita, bland grådaskig grillkorv från
dödsångestgris med galen rännskita?

Räds då din nästa, och knip så igen för ditt
bästa, förtryck din natur i hemlig självdiktatur,
för vad ont som Missunt dig önska är värre än
smärtan som faller i glömska.

Morgonpromenad

2009-10-06T16:15:00.052+02:00

Flanerar i otvungen takt utmed kaj, i diger insjöstads hamn. Silo för silo nog bäst uti väst, vars hölje tycks rodna för egen gurkmejadoft. Dyster miljö kanske väl, men busiga, envisa hovar i sandaler de provar, lattjar med brunnslock så glatt, förtrycker dess själ och förkunnar med falsk profets hatt i mobbarens anda, förgrovaren:

- He, inge K på min sula. Ho! Inge B över mig! Vad fördöljer ni under järnets sigill? Två tunnlar till Bombay, annan god hamn, en port portugal, Bom och Bahia, vilken grej!?

En kvist i mitt öga, eller nimmer jag dront bort orolig fronthorisont? Mobilburet tidmätarur poängterar kavat hur perfekt absolut den bombastiskt visar tid resolut, att de sovande snart lidit slut uti nattmarans våldsinstitut:

- Gourmand frossa skräck, snart smälter du väck när illtö blir porlande bäck så alert, avtäcker svartsnö din drömkonung blid, förskingrar legalt kalla vinterfrost bore, adjö.

Nu klarnar ju nattens påfågelsudd, fjädrar på lånt faller sta fåfäng kajas fjuniga ludd! I loj liten strimma av adlig nyans, nyvaket skimmer som lovar fullt skimmel distans: Jag varsebli bristen i ljusets förtröstan hos mås med neuros från stad Västerås. Icke alls utdöd dront med nekros som jag trott i fördoms prognos, utan illaklädd brud i gråmulen skrud. Jag slås av en blek diagnos, godegud. I blindo moloket, yr i behov av monokel, härmar den vrångt en tärnas kuplett. Kväser kastrat ett poem i okvädes sång och mörkrimmar uselt banalt så anfrätt. Pardansar schizodement med sin man förut fallen en gång, luftsnubblar över sin låtsade fäll av en tiger, mycket handfallen. Aerodynamisk, otaktad vals så petit menuett, den faller sen ut i sin fåniga sång:

- Dua, dua, dualitet, svajar än hit, krockar med flit, med ilsk moskit.

Ville nog fråga:

- Hur mås det, förgås det?

Men tyvärr, så upptagen spatsera speciellt spacialt:

- Akta! Ett brunnslock a´K, där gick Mårten igår, jäkla fjäderfä, han ska nog flås till indiska currysmörgås!

En bister envig mellan eviga skymning och ivriga gryning. Logiken? Den brister itu och dunklet jagas på flykt ner i diken, till Lucifers riken. Jag kisar på chans:

- Helios visar, åh sådan strålande glans!

En skenbild som bor i de saligas villa? Illusioriskt perfekt i saktmodigt mak den villigt utspilla, orågat mått av gyllene manna. Saffrande strålar, pistill på pistill från strålkällas bottenlös kanna:

- Nu varde det ljus, titta ryck nu så upp dig ful mås, intill natten anlända dess kraft vår jord skola smitta, besitta!

Solvindens nalkande stämma griper nu veck i byxan jag köpt uti kina av guling. Slaget i byxan följer meddelsamt efter och tornar sig stolt när brisen blir kuling. En pustans lakej som varnar i grästovans flykt om samlad åtgärd i dvärgarnas skymfade värld. För byxans blasélika resa i osynlig kraft, den reta de fridfullt sexbenta som oändligt arbeta i anletes svett. Så händer att allt flitsamt stannar. Bland småfolket ekande röst deras hörsamhet bannar, ägaren stark som sju spannar, medaljerad myrgeneral som samlar i andan sitt budskap, upprop om mod och slipade vapen:

- Se! Se sådant slag! Nu talar så jag, talar till viljor så fria, fria att vilja. Ert offer nu krävas av hjälplösa röster från drottningens frö. Denna er ljuvliga arbetets dag blir annandags rätta förslag. Nu griper vi vapenslag grant! I granfamnens barm vårt svärd växa barr efter barr, men också på tusenfall tall! I jaktlag och samlag vi slutgiltigt sen fiendes strupe åtknyta, som otidligt därvidalag hotar med myrgenocid, genom tidelag ynkligt förbryta.

De djärvaste dumma, att döma, kasta' sig tappert mot fiendemål. Men mångfald av hjärtan de frös och skrek som ordlösa iskalla brunnar, tystade mållösa hål, säreget stumma:

- Ack mamma jag vill inte dö, beskydda mig mater, hämta mig hem!

Ett muller, ett brus. Små hjältar i versfotens marsch som ögonalyss till taktpinnens puls som lyfter en samtidig stämma diffus, en blåaktig jämrande blues:

- Legio äro mitt namn, förty vi äro många! Snart du otygets mäster, vårt hemlands rival, lär du strax önska glömma att malligt fördöma i frasig manchester...

Tänka sig va', inte det minsta berör när Lyckan man smidigt så för... Inte ens storm i kristalvattenglas eller envisa huggtänders sår längs med apostlarnas bas! Stackare... Här går väl jag löjesglatt ovan fiskens eviga bad, längs sjömännens catwalk och förgängligt fåfängliga fängesplanad. Svänger på stjärten: Den dallrar! Sjunger och trallar och hör knappt ens härar i krigsrop som skallar. Åh den där sällhetens saliga kick, som tallar extatiskt kring ballar på hänförda nallar som lallar i lyckorushallar!

Undrar inte ock du om livlöst och lama kan intas? Väckas till livet igen i euforisk grimas? För nog kunde jag svära om glimt i en vrå om viss styvnad i halsprydnads grace? Livlös kostymkompanjon, ett otyg som nu amoröst pretantiöst tala i tunga och vettet bort gunga:

- Hallåtjenafina mockade skor, ursäkta jag glor! Min partner Herr Krage mig ständigt förtreta: Hur trollar ni fotsvett att nattvardsvin osa? Skrubbar ni skinnet i formler och glosa? Jag gissar och strax tror mig veta: Ni spritter och voltar en snygg bicicleta i skurar av kokosens mjölk som gör er så heta? Och fukten som bli, avhändas den sexigt i fluffig frotté beströdd av kanel mon cheri? Kom och jag skydda er ska om burdust ni anprips, svingar er höft med min slips och så vips; vi landa med slingerlian utav tyg i klädparadis, är mitt tips. Sluta upp med ert gästgäckeri!

Ja se där, vilken saga förtälja min kära, Lyckan den väcker en klädkontinent! En konsekvens av kärleks stringens? Då tror jag mig tro på kärlekens bro; magiska vingslag förenar, förtrollad frekvens. Jag trallar en sång utan ord uti morgonens dimma. Känner mig trött, inget mer tjoa tjimma, kanske känner jag nu för att svimma...

Inge mer rim. Trollar sånt bort, simsalabim. Försvinn. Jäkla ordböljarstim.

Godmorgon till ny dag önskar er salige Jim!

Mother

2009-10-05T10:38:00.017+02:00

Music in mind disturbingly breezing,
cold cut memories making me freezing.
I suffer illegit echo telling me wrong,
lying and hiding the source of a song.
Singing it wrong I started sneezing.

My harsh past does not appear good,
skin scarred where in time it took place.
Recalling in distant a prosaic childhood,
screaming and craving comfort your lace.
Hoping of being reborn wishing I would,
brain being restless thus life in a race.

Illusively soft my cheek moist by a tear,
your hand soothingly touching me dear.
Your smiling mouth will put me in spell,
the voice of my mother making me well.
Weary yet blissfull I feel no more fear.

Tacknämlighet

2009-10-03T17:34:00.026+02:00

Lars Oliver Urqel Kirs bodde i en smutsig husvagn i utkanterna av Finspång. Det tveksamma hemmet stod uppställt väl gömd bakom höga snår i ett mörkt skogsbryne dit bara knarkare och prostituerade antogs vistas. Lars luktade illa av kiss, hade två variga tänder i en annars öde mun och sår täckte hela hans kropp. Svårigheterna att gå yttrade sig i en skrämmande lunk, som ville han anfalla; hukande och med stela händer på stela framsträckta armar. Han framstod då som extra motbjudande; munnen på vid gavel som rann av saliv i gulaktig ton när han stirrade med fängslade ögon på små barn.

Vad ingen visste var det ingen vågade frågade om.

Lars Oliver Urqel Kirs var nämligen vad benämns som altruist, därför var det inte så onaturligt att han naturligvis blev polis. På senvintern 1962 undkom 13 barn att flamberas i Humlans kulturmärkta daghem inne i centrala Finspång, vilket tillskrevs Lars förtjänst. Det till synes omöjligt antändbara träet i byggnadens struktur, bister rysk bokbok, föll offer för banemannen Olle Skrott, ett av dagisbarnens far. Han hade i en lika sorglig som behövlig tvist om vårdnad fråntagits all umgängesrätt till sonen, Karl. En vanära av outhärdlig rang på den tiden, och en snackis av skamlösa mått som närde Finspångarnas teatertalanger i vad som verkade, och faktiskt visade sig bli, en evighet. I sin ångest, ensam och ursinnig, hade han bestämt sig för att ta ut hämnd, han hade fullständigt sluta bry sig. I sällskap med en dunk bensin, en flamsäker bensintändare och artificiell djärvhet på flaska hade han i vinglig färd begett sig till hämndens gryte i sin rostiga Saab 93 GT750. Lars, vår hjälte, hade just lämnat av sin välartade son Sven på Humlan och satt sig i den nyinköpta familjebilen för avfärd mot polisstationen där morgonens sömniga genomgång väntade. Han kände igen den illa åtgångna saaben då han tidigare hade haft att göra med den, eller snarare dess ägare, å yrkets vägnar. Den uppenbart vilde mannen stannade inbromsande, slet upp bildörren och for iväg på flaxiga men bestämda ben mot barn i rysktimmerbyggt hus. Utöver de flyende, impulsiva benen, väcktes Lars Olivers osjälviska själ av ett illavarslande fladdrande ljus från Olles ena hand, något som syntes brinna.

Han krossade Olles adamsäpple, men bensindunken hittade målet.

Lars Oliver Urqel Kirs skulle vakna upp två månader senare, i en fuktig sal på Braunschweigs universitetssjukhus. Avdelningen som han låg på, enheten för brännskador, doftade starkt av desinfektionsmedel, och detta förblev hans starkaste minne av Tyskland, livet ut. Förutom smärtan. I Sverige hade inget sjukhus resurser nog att vårda en så pass svårt skadad patient, därför hade man med helikoptertransport flyttat honom utomlands. Dessförinnan hade 29 dagars bristande kompetens på Karolinska sjukhuset orsakat honom irreparabla skador, men för livet. Hans uppvaknande kunde bara beskrivas som all världens drömda mardrömmars samlade skräck; Hans ursinningslösa dygnetruntfasansfulla skri tycktes aldrig finna sin botten i smärtans brunn. När stämbandens sår inte längre klarade de iskalla frekvenserna sjöng han tyst med stela läppar i morfinets halvhjärtade barm. Även de mest härdade läkaröron välkomnade de stumma låtvalen, men ingen förstod innebörden av orden i de meningsbyggnader som den i brådrasket anlitade svenskspråkiga konsulten på läppläseri lyckats tyda. "Sånt är livet" dominerade hans ljud- och notlösa repertoar, de gissade att orden var ett undermedvetet sätt att klara sig igenom nattens mara. För säkerhets skull begärde de en översättning av texten från Karolinska, via inspelning på ljudband. Men ingen där varken talade eller sjöng tyska utan att skämmas.

Lars kastade sig in genom en ruta och fann barnen i tvättrummet.

Lars Oliver Urqel Kirs berättade ofta för tillresta skaror av gråsparvar och domherrar i skogsbrynet, att vistelsen i Braunschweig inte enbart innebar smärtor så dominerande att de saknade beskrivande ord. Oändliga provtagningar, integritetskränkande transplantationer av hud, byten av blöjor och ett otal språkekvilibrister som grävde i hans hjärna efter svar i ytterligare sångers innebörd. För även om hans stämbanden läkte, så talade han ju ändå inte, läpparna hade i det närmaste smultit bort. Och huden på fingrarna hade dragit sig samman i så motto att deras förmåga att bistå idiomtydarna fungerade knappt bättre än hundens godtyckliga svansföring. De medpatienter som nätterna igenom bultade hyschande i väggarna och skrek "schwhein!" blev mer en trygg bakgrundskör och uppmuntran i ordlösheten som vibrerande kusligt levande. Därutöver blev vistelsen så utdragen, 2 år och åtta månader, att hans älskade fru Saga hann hitta sig "en frisk och stor man" innan han ens hunnit fundera över hemfärd. Vad hon menade med stor visste han inte, hon skrev inte särskilt utförliga brev. Hon var en inte särskilt utförlig människa överhuvud taget. Senare, vid sällsynta tillfällen då han inte var ensam, gjorde rykten sig gällande från de enda vänner som vågade sig till skogsbrynet, att hon ofta var märkt i blå nyanser. "Sånt är livet" sa han då, och bjöd en bricka skogsbär och en liten kanna till bredden fylld med mjölk han stulit från en tillgiven get, att skickas runt. "Ja, som efterrätt till sprit och kanyler alltså". Då skrattade de utstötta solidariskt högt, såsom utstötta alltid skrattar för att ens våga hoppas på att märkas, inte vara osynliga. För avlägset lystrande öron kunde dessa skramlande ljud från människor, ihop med lytesfritt fågelkvitter, antas vara en mytisk skogskör; skrämmande nattetid men med en förföriskt tilldragande ljudbild, som likt Dalälvens brus obönhörligt lockar timmerdansande flottarfantomer till dödlig lek. Och älgklövar stampade säkert takten, med lite god vilja och fantasi.

Han bar dem två och två med våta handdukar över huvudena.

Lars Oliver Urqel Kirs satt krökt i en en illa älskad strandstol i skogsbrynet som så givmilt härbergerade hans tillvaro. Själv tyckte han att boplatsen kommit att bli så hemtrevlig och inbjudande som den gick att få; en veranda in natura med utsikt rakt in i en John Bayerskt, utsiktsförtryckande vegetation och allt man kunde önska sig om frihet stod överst på listan. Men vänner fåglarna stördes av lukten han utsöndrade. Därför landade de sällan, och bara av hunger, på det till strandstolen besläktade - och lika bristfälligt älskade - picnickbordet, på vilket han med kärleksfullt hjärta dagligdags serverade mumsiga smulor av hembakt bröd han gräddat i sin underjordiska ugn. Hans egen kost var inriktad på just bröd. Lyx för honom innebar allehanda moser av äppel- och päronskrutt från ödetomter, potatismos, överkokt pasta, getmjölk och drycker. Favoritdrycken var som han sa "kockakolla" och log för osynlig publik med blottat gomsegel då alla tänder utom två saknades för insynsskyddets skull. Dem hade läkarna i Sverige av någon anledning avlägsnat i hans försvarslösa tillstånd, innan Tyskland belägrade hans luktminne. Kanske hade fyllningarna blivit så heta att de förstört tandrötterna. "Och altruism som var ett så vackert ord!", blinkade han spelat blasé och med en ruskigt otäck Elvisimitation i överläppen. Fåglarna stirrade förvånat och nästan i avsky på låtsad, uppstådd rock´n roll-gud. För dom, om några, visste och kände Elvis. En våg av olust och känsla av déjá vu sköljde i all hast över hans just då oskyddade sinne, eller snarare rasade på honom som en död, slapp kropp; kväljande, fängslande, fobisk. Automatiskt undertryckte han paniken och i nästa ögats blick högg och slog han sig fram genom snårig växtlighet, kände det som om han sprang utan hinder trots att stel hud spjärnade i rygg, knäveck och runt fötter . Andningen sved när lungor förminskade av historien inte flexibelt nog bistod hans medfödda egenskap. "Utan tanke, ingen risk, hjälpen är på väg!"

Ingen tordes se hans ansikte, fjättrat av eldens sträva händer.

Saga Kirs blev sist kvar, hon glömde själv ofta bort att efternamnet bytts ut. Hon lade en sista hand på blomsterarrangemanget, rättade till en undanskuffad djupröd rosenknopp, reste sig fridfullt och lade extra märke till skönheten denna dag. Hon undgick dock en flock arga fåglar med förebrående uppsyn. Hade hon mött deras blick hade hon förstått, nickade domherrar och gråsparvar i samförstånd mot varandra. Söndagen gnistrade i ystert solsken. De våta resterna av lördagens ymniga snötäcke slukades av hungrigt grus som fluffigt packats runt och mellan gravplatserna och begav sig glatt ner till underjordens alla välkomstkommitéer. En välvilligt planterad spädbjörk stod rank intill minneslundens nytillskott, som nyfödd hjortkalv: nyfiket men orolig blick. Ett nytillskott med sirlig text i svartblå sten och denna senhöstsöndags enda sättning. De närmast sörjande hade man inte funnit. Ändå hade Polismästare Qvist och alla de resurser han förfogade över forskat mycket målmedvetet för att söka finna mannens identitet och anhöriga. Saga, som ännu led alla de skammens obotliga kval för knappt oförlåtligt svek, var sedan länge anmäld och aktiv som frivillig fru i kyrkans "stödgrupp för avlidna utan identitet", en roll som prästen Sven tyckte passade henne väl. Eller var han mest stolt för att hon var hans mor? Sven var i alla fall säker på att den anonyme hjälten, kunde han ha talat, tacknämligt och vördnadsfullt bockat brukligt för inskriptionen i gravstenen, bruten ur Nubiens berg. "Utan tanke, utan risk, med hjältes hjärta och tanke frisk. Kärleks eld värma alla de tacksammas skara, de önskar han kunde dem svara. Heroisk hjälp anonym på jord, hos Gud belöning från gyllene bord". De båda vinkade adjö till Sven, insnärjda i kärleksfull armkrok. Olle Skrott öppnade gentilt passagerardörren för henne till deras Saab 900 Aero innan han själv krängde in sin stora kropp på förarplatsen."Tänk dig va, en helt okänd människa offrade sitt liv för min undsättning, när jag kanske bort ha dött för mina synders skull. Nåja, en ny bil tackar vi Skandia för, den gamla brända kan vi sälja till skroten kanske." Nästa besök på Hällestads kyrka skulle bli mer långvarigt, för dem båda. De svängde ut på riksväg 51. Alldeles vid vägkanten utanför kyrkan stod tre till synes hemlösa i trasiga kläder som han vinkade lamt fryntligt åt. Trion stöttade varandra, alla tre sorgsna, trötta och hungriga. "Stackarna". Saga mindes förr, en droppe sälta rann sin väg i en orolig rännil nedför läkta kinder. Hon smekte med sin högra hand ovansidan av vänster, ljuvliga rysningar framkallade synen av en leende man i stolt polismundering på vit en springare. Hon ville rymma ur bilen, sväva ifatt ekipaget på hjälpsam, lätt luft, gripa grimman. Hennes ånger slog bultande hårt i hjärtats mest hemliga rum. Ännu en saltkryddad, innesluten önskan gled lätt ner i ett utstakat spår på hennes tröstlösa, osmekta kinder. Han som alltid sa att de smakade vanilj... De tu vätskepupporna blev till endräkt i avundsam omfamning, obrytbara, och lämnade den gråtmilda hakan för nytt liv i dunkel springa mellan uringning och oändlighet. Hon såg sig själv, stolt och stark, fånga både häst och hans trygga leende i flykten. "Ja du Olle, sånt är livet", viskade hon ömt med bortvänd blick, vilande på drömbild och önskade sig dit.